Det nya arbetarpartiet
Ja, det började ju med att Schlingmann kom på att man kalla saker för något som sedan gammalt hade god referens hos människor. Man kunde exempelvis säga att man sänkte skatterna för dem som har lägst inkomster, medan en blick i skattetabellen visar att de som har högst fick mångdubbelt mer av skattesänkningen. Bara det att så få tittade och jämförde i skattetabellen. På samma sätt kan man tala om det nya arbetarpartiet trots att politiken man för huvudsakligen syftar till att klämma åt de lägst betalda och ge de rika ännu ökade förmåner. Sålunda har klyftan mellan fattiga och rika ökat under de borgerliga regeringsåren.

Förbud mot utförsel av vårdvinster, men inte begränsning av dem!
I går 23/3 skrev DN på ledarsidan om Inga snurrigheter. DN tycker att torsdagens regeringsförslag mot översmart skatteplanering med ränteavdrag är nödvändigt. Och det är riktigt att inte minst DN:s avslöjanden i höstas om vanvård på flera av Caremas äldreboenden satte strålkastaren på riskkapitalbolagens skatteplanering att överföra skattevinster till skatteparadis. Men det är hyckleri i kvadrat att förbigå den andra aspekten av avslöjandena, och detta gällde inte bara Carema och Attendo. Företag med verksamhet inom behandling, sjukvård, omsorg, skola och förskola, uppvisade nämligen – förutom missförhållanden - att hutlösa vinster togs ut i verksamheten och på så sätt skattemedel gick i ägarnas fickor även i företag baserade inom Sverige. Vidare förekom en vid avregleringen inte avsedd koncentration till storföretag i dessa branscher.
Inte ett smack åt att man roffar åt sig skattemedel
DN sträcker sig så lång att man talar om att ”i allmänhetens ögon är det oacceptabelt att fortsätta låta riskkapitalbolagen mjölka skattepengar. Därför vore det också politiskt enfaldigt att inte agera.” Men ändå ger man   Svenskt Näringsliv – naturligtvis i liberal anda – rätt, när DN invänder att ”förslaget inte är rättssäkert, eftersom det är Skatteverket som ska bedöma vad som är affärsmässigt motiverat och vad som är skatteplanering”. Man frågar sig vem som i så fall skulle göra en mer objektiv prövning: Svenskt Näringsliv eller DN, gubevars? Men ändå hyckleriet kvarstår eftersom varken Högerregeringen eller DN vill göra ett smack åt att man kan roffa åt sig skattemedel genom verksamhet i skattefinansierad välfärd. DN är sig alltså hycklande lik.

DNs politiska redaktörs illusionstrick Sand blir till guld
I dag 25/3 har Peter Wolodarski sin vanliga söndagslitania Tjugo år då guldet blev sand. I den jämförs två perioder 1976-1996 och perioden från 90-talets mitt. Den första perioden är de 20 åren mellan 1976 och 1996. Från vänster beskrivs ibland tiden fram till 90-talet som höjdpunkten i den svenska välfärdsutvecklingen; guldåren för rättvisa, jämlikhet och fackligt inflytande.
I själva verket var dessa år en privat¬ekonomisk katastrof för alla som arbetade... vilket betydde att en person som tjänade 4 000 i månaden 1976 fick ungefär 17 000 kronor 1996... hela inkomstlyftet åts upp av inflationen, det vill säga ökade priser... Guldet blev till sand. Vad Wolo förtiger är att perioden 1976-82 och 1991-94 hade borgerliga regeringar som medförde katastrofal inflation, som det tog de övertagande socialdemokratiska regringarna 1982 och särskilt 1994 flera år att reparera. Att ”glömma” detta är lika sanningsenligt som Moderaternas påstående att de verkade för allmän rösträtt och sociala reformer under 1900-talet. Dessutom så vore det intressant att närmare beskriva de reformer som vidtogs för rättvisa, jämlikhet och inflytande på arbetsmarknaden. Som alla vet så kan ju framsteg var annat än sådant som syns i lönekuvertet. Det borgerliga och Wolodarsiska hyckleriet begränsas tydligen inte av vedertagna sanningar. Därav illusionstricket Sand blir till guld

Avregleringarna har en baksida av försämringar i arbetslivet och välfärden
Därefter prisar Wolo 90-talens avregleringar och valfrihet. Sverige blev ”den kapitalistiska välfärdsstaten”. I genomsnitt har den svenske löntagaren fått nästan 50 procent mer i plånboken sedan 90-talets mitt. Han menar det skedde genom en disciplinering av fackföreningarnas lönekrav och att           näringslivet på så sätt kunde återställa konkurrenskraften genom överenskommelser, bl.a. det s.k. industriavtalet, som inte äventyrade den exportberoende industrins konkurrenskraft... de på papperet ”låga” lönelyften resulterade i en historisk inkomstförstärkning, tack vare att inflationen hölls nere och konkurrenskraften försvarades. Det är märkligt – för att inte säga rena hyckleriet – av Wolo att inte beskriva företagsledares och direktörers löneutveckling och sammaledes för aktieutdelningar under perioden. Måhända är det förklaringen både till LOs tveksamhet att åberopa denna tid och även medlemsförlusterna för vissa fackförbund.

En sak kan vi vara överens om att borgarnas hyckleri har inga gränser.

Hela detta ljug bygger Wolo upp för att komma till sin poäng, nämligen att vår nye partiledare skulle stå för en klassisk grå svensk medelväg. Med början i hans insatser för industriavtalet och ”i stället för överbud och radikal retorik” – till skillnad från vissa LO-förbund i årets avtalsrörelse – beröms han för ”ha verkat för konstruktiva kompromisser som stärkt både näringsliv och löntagare”. Det skulle också vara med ”denna gråa medelväg” som Stefan Löfven uppnått en populäritet och trovärdighet ssom också avspeglar sig i hans sin nya roll som S-ledare fått Socialdemokraternas opinionssiffror att på kort tid stiga med nästan 10 procentenheter. Visst är det knepigt! Visste du att facket skulle minska i popularitet om de kräver justa villkor på arbetsmarknaden, jämlika löner och en bråkdel av direktörlönernas påslag i löneförhöjning? Visste du att eftergivenhet mot arbetsgivaren är den bästa medicinen mot en sjuk lönefördelning? Visste du att du måste tro på en ganska radikal omskrivning av sanningen för att inte bli beskylld för ”överbud och radikal retorik”. En sak kan vi vara överens om att borgarnas hyckleri har inga gränser.