Moderaterna är nu riktigt stora i Stockholm. De verkar uppleva sin nuvarande maktställning som vore den tidlöst självklar, även om historien säger annorlunda och snarare berättar om återkommande växlingar vid makten. I en sådan sinnesstämning riskerar både människor och partier att drabbas av hybris och känsla av självtillräcklighet.

Problemet med detta är att den demokratiska beslutsprocessen inskränks. Det visar sig i arrogans och totalt ointresse av verklig dialog med opposition och oliktänkande. Och sämre demokratiskt förankrade beslut i stora framtidsfrågor leder i förlängningen till sämre beredda beslut. I nästa steg kan det också devalvera förtroendet för det öppna och demokratiska beslutssystemet. En annan effekt av impulsstyrd verksamhet är att risken för rädda och osjälvständiga tjänstemän ökar. Obekväma fakta uppskattas inte alltid, utan kan istället resultera i smisk på fingrarna.

Det här belyser jag utifrån tre - sinsemellan olika - aktuella politiska frågor, nämligen Slussen, kollektivtrafiken och TV-Eken.

När det gäller Slussen, en plats av största betydelse, inte bara för oss stockholmare utan för hela landet – ett riksintresse kort sagt – driver Sten Nordin (M), finansborgarråd, sina allianskamrater framför sig för att med minsta möjliga majoritet i fullmäktige och mot ett ovanligt stort antal medborgares och organisationers uppfattning, anta ett mycket kontroversiellt förslag till stadsplan. Slussen har förvisso planerats och diskuterats i flera omgångar, men en ärligt menad dialog över blockgränsen har inte prioriterats. Inte heller verkar professionen, dvs. tjänstemännen i staden, ha fått resonera sig fram till vad som de anser bör ske, utan någon politisk tjänsteman sägs helt enkelt under beredningen ha pekat med hela handen och sagt att ”det här alternativet ska ni utgå från”.

Om staden och regionen inte ska storkna i trafikinfarkt så måste kollektivtrafiken byggas ut kraftfullt. Detta – vilket naturligtvis är positivt – verkar dagens moderater förhoppningsvis inse. Däremot verkar det ansvariga trafiklandstingsrådet, Christer G Wennerholm (M), helt ointresserad av en dialog med andra än sig själv. Ett förtroligt tankeutbyte över blockgränsen finns inte i hans tankevärld. Som aktiv lobbyist i ett spårvägssällskap driver han ståndpunkten att spårvägar är så viktiga att de får gå före både tunnelbaneutbyggnad och busslösningar. Och detta trots att allianskollegor i t.ex. Solna och Nacka protesterar, samtidigt som man kan konstatera att bortåt 40 miljarders kostnader för Wennerholms spårvägsvision bara ger ca en (1) procents ökning i kollektivtrafikresor. Inte heller i det här fallet spelar alltså kostnaderna så stor roll för moderaten Wennerström. Och även i detta fall blir relationen mellan politik och profession förvrängd. Wennerholm talar om för SL: s tjänstemän vad de ska tycka. Priset blir ”ministerstyrda” utvecklingsförslag och redan har en verkställande direktör med integritet valt att sluta.

I en helt annan fråga, TV-Eken, drev stadens trafikkontor sedan flera år tesen att eken måste fällas av trafiksäkerhetsskäl. En sådan ståndpunkt vore självklart helt OK om det hade funnits en akut risk, vilket det inte gjorde, inte ens enligt kontorets egen konsult. I det här fallet drevs frågan i symbios mellan kontor och ansvarigt borgarråd, Ulla Hamilton (M). Den utvecklades till en märklig konstellation av karaktären ”vi mot en oförstående omvärld”. Inte heller här fanns något intresse för politisk dialog. Hamilton hävdade i stället, märkligt nog, att det inte alls var en politisk fråga om denna särskilt skyddsvärda gamla ek skulle fällas eller inte, trots att hon bara något år tidigare hade lagt fram ett program för fullmäktige om särskilt skydd för gamla träd i närmiljön. I denna osunda koalition mellan politik och profession höll man omvärlden helt utanför, antingen det gällde oppositionspartier, engagerade organisationer eller vanliga intresserade medborgare. Att fälla eken blev till sist så viktigt att man inte ens ville invänta undersökningsresultat från fristående arborister för att få ett bredare beslutsunderlag när det gäller säkerhetsläget.

Vad kan man nu dra för slutsatser av dessa tre exempel? Jo, Sten Nordin, Christer G Wennerholm, Ulla Hamilton och alla andra moderater i ledningsposition måste våga möta omvärlden på ett öppnare sätt. I en vital demokrati är man inte så rädd för öppen och aktiv dialog över gränserna; opposition och medborgare aldrig farliga! Dialog skapar djupare förståelse för beslutsprocessen, ger bättre beslut, stärker tilltron till det politiska systemet och därmed demokratin.

Rolf L.