Full sysselsättning
Walter Korpi har skrivit en tänkvärd artikel i Tiden nr 1-2011 Vilsen socialdemokrati i en förändrad verklighet (ur vilken jag endast ger smakprov men hela finns på nätet). Han talar om efterkrigsprogrammet: Hela folket i arbete! Den parollen bar upp den svenska socialdemokratin och lade grunden för partiets starka ställning bland väljarna fram till 1980-talet. Full sysselsättning blev basen för individers och familjers livs¬projekt. Från den basen kom arbetare och tjänstemän att under efterkrigstiden se sig som löntagare, som på goda grunder kunde rösta på partiet. Det gamla motsatsparet arbetarklass och medelklass smälte nu gradvis ihop till ett stort kollektiv av löntagare med viktiga gemensamma intressen i bevarad full sysselsättning, hög kvalitet i sjukvård och skola samt i socialförsäkringar som gav trygghet för inkomsten när man blev sjuk, arbetslös eller gammal.

Inget särskilt prat om att gynna medelklassen eller gå mot mitten
Nyckeln till Socialdemokraternas väljarstöd var inte att deras program på något särskilt sätt gynnade medelklassen utan att partiet hade en reform¬strategi för gemensamma intressen hos flertalet löntagare. Också i andra västländer gav kampen mot arbetslöshet och för full sysselsättning dragkraften för Socialdemokraternas växande stöd. Det viktiga var alltså inte att gynna särskilda väljargrupper utan att se till att partiets reformstrategi syftade på att förbättra gemensamma intressen hos flertalet löntagare. S tappade greppet om arbetslösheten och verkade i sin politik bara perifert intressera sig för frågan och därmed vek väljarstödet. Exempelvis blev 2010 års valrörelse en tävling i skattesänkningar dvs de borgerligas bästa gren.

Varför är full sysselsättning viktigt?
Människorna samarbetar för att göra kakan större. Men hur ska den växande kakan delas upp? Svaret på den frågan är olika beroende på politisk hemvist. Vi har här en ständigt pågående fördelningskonflikt mellan olika intressegrupper. Nivån på arbetslösheten är en viktig mätare på utfallet av dragkampen mellan breda grupper av löntagare och näringslivets makthavare. Efter kriget gav det växande väljarstödet gav Socialdemokraterna initiativet. De kunde sätta den politiska agendan för att nå och bevara mycket låg arbetslöshet. Detta medan konservativa regeringar alltid prioriterat inflationsbekämpning även på bekostnad av högre arbetslöshet. Den låga arbetslösheten pressade företagens vinstnivåer och fackföreningarna starkare och viktiga politiska maktfaktorer. Löntagarnas inflytande växte. Man började ifrågasätta arbetsgivarnas rätt att ensidigt leda och bestämma på arbetsplatserna.

Låg inflation = hög arbetslöshet och minskad lön
Oljechocken i samabnd med kraftiga höjningar på oljepriset i slutet av 1970-talet uppgavs vara orsak till arbetslöshet inför väljarna och regeringarna kunde då prioritera inflationsbekämpningen. Sambandet är följande: Genom att hålla låg inflation kommer den politiken att på samma gång också leda till hög arbetslöshet och att minska löntagarnas andel av produktionens resultat. EU och ECB med dess enda målsättning för låg inflation är nu en del av den europeiska konstitutionen. Förändringar i dessa grundlagar kräver i princip godkännande av samtliga medlemsländer. Det blir ytterst svårt för att inte säga nära nog omöjligt att i den här frågan få fram någon ändring. ECB och stabilitetspakten kring EMU har kommit att bli en politisk tvångströja. Men med detta i minne gäller att det nytänkande som nu behövs bland Socialdemokraterna bör främst riktas in på hur man i nuvarande verklighet kan identifiera och i praktisk politik föra fram reformer som är relevanta i vardagen för breda grupper av löntagare. Förnyelsen med fokus på miljöfrågorna samt för jämställdhet mellan kvinnor och män har här varit positiv. Men när andelen S-röstande minskar både inom LO och TCO bör man åter ta upp de grundläggande frågorna om arbetslivet och ekonomisk ojämlikhet.

Förnyelse, men Socialdemokratisk sådan...
Ann-Marie Lindgren på vår tankesmedja har uttryckt det så här: ...ordet ’förnyelse’ sägs idag om förändringar i riktning mot en borgerlig, marknadsinfluerad samhällsbild. Men socialdemokratisk ’förnyelse’ borde, med ledning av erfarenheterna från 90-talet likaväl som från dagens forskning, snarare innebära en renove¬ring av den äldre insikten om det nödvändiga i en politisk reglering av marknaderna – och ett sökande efter de i dag ändamålsenliga metoderna för det. Den tillväxtpolitik för nya jobb, som alla efterlyser, skapas således inte av vare sig sänkt restaurangmoms eller subventionerade hushållstjänster. Den handlar om samhällsinsatser för vissa grundläggande förutsättningar: utbildning, infrastruktur (typ kollektivtrafik som fungerar även när det snöar… ) och tillgång till kapital. Det handlar om åtgärder för ett effektivt samarbete mellan forskning, företag och regioner. /…/ Och det handlar om att våga ta itu med utsorteringen på arbetsmarknaden och se att den handlar om mekanismer i arbetslivet, som har effekter för jämlikheten likaväl som för samhällsekonomin. För att komma åt dem måste åtgärderna, på det ena eller andra sättet, kopplas till arbetslivet – inte till trygghetssystemen.”