Vilket Europa får vi? Vem tar besluten? Hur långt bort ligger dom?”
På Newsmill  och i P1-morgon har Göran Persson i sitt nya värv som lobbyist på ett av de största serviceföretagen för näringslivet gått ut och pläderat för att vi skall gå med i Europakten. Och vem tror ni på ledarsidan utropar Persson har rätt?  Naturligtvis Reinfeldts husorgan DN. Björn Elmbrandt på Dagens Arena har enkelt torpederat den f.d. S-ledarens resonemang: Vilseledande, Persson. Perssons argumentation är vilseledande och undermålig i flera avseenden:
1. EU gör bara som Sverige redan gjort, anser Persson. Men den nya stabilitetspaktens krav är mycket hårdare, vilket leder till en rigid åtstramningspolitik
2. Vi ska gå med i pakten för att hjälpa euron, säger Persson. Behjärtansvärt Men hjälper pakten verkligen euron att överleva? Följer alla medlemmar          pakten skapar man en gemensam recession.
3. Vi skulle få inflytande, påstår Persson. Men en första förutsättning för detta är att vi går med i euron. Man vägrar nämligen lyssna på medlemmar utan euron.
4. Perssons bild är förlegad – idag är beslutsfattandet i EU är mycket mer centraliserat. Även fullvärdiga euromedlemmar är bekymrade över att de föreläggs färdiga beslut bestämda av det tysk-franska radarparet Merkozy.
Det finns nog skäl att ställa samma frågor samme Göran Persson ställde i sitt sommartal i Björkvik 1996:
• Vilket Europa får vi?
• Vem tar besluten?
• Hur långt bort ligger dom?

Vi skall inte bli mer lika Moderater utan formulera ett klart vänsteralternativ.
”Retorik räcker inte. Just nu finns få tecken på att trovärdigheten för social¬demokratins ekonomiska politik eller sysselsättningspolitik skulle stärkas. Jag ser snarare indikationer på att partiet för första gången är på väg att spela bort den historiskt höga trovärdigheten även i välfärdsfrågorna” I korthet så skall vi enligt Stefan Stern gå åt mitten eftersom det är där väljarna finns. . T.o.m. Expressen talar om Sterns misslyckande som partistrateg för S. Stern var stabschef hos Göran Persson och Mona Sahlin, när S förlorade mot borgarna 2006 och 2010 samt vid fiaskot i EU-valet 1999. Stern var också arkitekten till det som undergrävde Mona Sahlins auktoritet, nämligen avpolleteringen av Pär Nuder i januari 2008 och beslutet i oktober 2008 att inledningsvis utestänga Vänsterpartiet från det rödgröna samarbetet. När han i borgerliga DN analyserar läget så är han förutom detta att gå mot mitten också mån om att vi inte samarbetar med Vänsterpartiet, vilket parti väcker avsky hos många väljare. Till stöd för sin argumentation tar han kortfristiga upp- och nedgångar i opinionssiffrorna som skulle tala för hur S-initiativ i olika frågor värderades av väljarna. Detta är rent nys såsom politisk analys och konstruktionen har skett enbart för att ge ett stöd för Sterns tankar om hur vi som parti skall utforma vår politik: samarbete mot mitten och politisk anpassning till Rut och Rot, jobbskatteavdrag, avregleringar och privata välfärdssatsningar. Moderaterna kallar sig ju det Nya arbetarpartiet. Stern menar att vi skall bygga på med att kalla oss Moderata socialdemokrater. Detta skulle enligt min mening bli dödsstöten för Socialdemokratin. Istället är vad väljarna saknar att vi har klara vänsteralternativ till nedrivningen av folkhemmet. Det är helt enkelt klara utmejslade alternativ vi saknar. Väljarna gillar nämligen inte halvmesyrer och hattande. Det är faktiskt det vi har hållit på med. Anförda av sådana politrucker som Stefan Stern.