Vårdbehovet ökar och resurserna minskas
Professor Marta Szebehely anger att resurserna till äldrevården har minskat under två decennier — trots att antalet äldre har ökat. . Mellan 2000 och 2009 minskade de offentliga resurserna till äldrevården med 6 procent, samtidigt som antalet äldre ökade med 9 procent. När pengarna minskar så här hotas kvaliteten.Men om de offentliga resurserna minskar ytterligare hotar det också systemets legitimitet. Man riskerar att hamna i en situation där de som har råd söker andra, privata lösningar. Det finns en risk för en ny ojämlikhet. Antalet platser på landets äldreboenden har minskat mycket, framför allt sedan 2000. Samtidigt har vårdtyngden ökat i och med att det är svårare att komma in på äldreboenden. När det gäller den senaste tidens      vårdskandaler och debatten kring kvaliteten i privat äldreomsorg pekar Marta Szebehely på att ett mått på kvalitet är personaltäthet.  Där vet vi redan i    dag att personaltätheten i privat äldrevård i Sverige i snitt är cirka 10 procent lägre än den är i den offentliga äldrevården. Andelen heltider inom privat äldrevård är också lägre, medan andelen timanställda högre. Detta påverkar kontinuiteten i äldreomsorgen. Att resurserna har minskat beror bland annat på att kommunerna sedan 1990-talet har satsat alltmer på funktionshindrade och barnomsorg. Jobbskatteavdraget har på senare år minskat kommunernas intäkter.

Bara den som är oerhört naiv tror att vinst uppkommer ur intet
Marknadsforskaren Meijling påstår i rubriken att ”Naiva politiker har själva skapat problemen i vården” . Men frågan är om det handlar om naivitet? Är det inte så att Högerregeringen prioriterat jobbskatteavdrag och lurat väljarna att tro att man samtidigt kan ha samma offentliga verksamhet bl.a. inom vård och omsorg. Enligt Meijling består naiviteten i att man inte förstår att vinst uppkommer ur intet, dvs han uttrycker det annorlunda. ”I vården finns ett fast, förutbestämt utrymme för den privata¬ aktören.. Nu krävs en läroprocess bland politikerna om hur man utan ideologiskt färgad                 tvärsäkerhet kan hitta hållbara vägar för att hantera samspelet och åtskillnaden mellan offentligt och privat”. Man kan alltså inte säga att det är oväsentligt vem som utför offentliga tjänster. Detta är den enkla sanningen som inte löses av ett allt värre trassel av stopplagar, halva reträtter, nya tillsynsmyndigheter, värdighetsgarantier och allt vad man kan hitta på. Dessa förslag är heller inte lösningar på problemen, utan utgör i sig själva en omgång ytterligare problemsymptom. Man kan konstatera att man vet inte vad man håller på med, man vet inte hur det funkar och man vet inte vart det ska leda.

Vilka är drivkrafeterna
Meijling rekommenderar de politiker som skall lösa problemet ställa följande frågor:
1. Drivkrafter - Om vi nu privatiserar verksamheter inom det offentliga ansvarsområdet x, vilka drivkrafter kommer då att sättas i rörelse? Hur kan vi kontrollera dem från början, så att de tjänar de syften vi vill? Att tro att företag som inte har till mål att ge vård utan vinst skall förändra sitt verksamhets mål är ”alarmerande naivt”. Man måste helt enkelt utveckla andra modeller som är funktionsdugliga från grunden.

Hur skapa en driftsform som passar så att man undviker plågad personal och vanskötta äldre?
2) Hur ser situationen ut där det offentliga, vårdföretagen och medborgarna möts. Vad är ett troligt utfall i dessa situationer? Anledningen till att det förespeglade myllret av engagerade småföretag i vården i stor utsträckning har uteblivit till förmån för riskkapitaljättar menar jag står att söka här. De färdiga strukturer man som politiker och offentlig beställare erbjuder företagen i form av stora vårdanläggnings- och finansieringssystem har sin naturliga partner i storbolag – inte i en snårskog av småföretag. Ja, går det överhuvudtaget att att förena omsorg med marknadslogik utan att orsaka vanvård och utbrändhet? Verksamheten är ju budgetstyrd varför den inte kan expandera ”utåt”. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ”pressa inåt”, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare. Det vill säga, det som i verkligheten kan utvecklas till just plågad personal, ensamt ropande åldringar och tungt kissindränkta blöjor. Man måste alltså ta fram driftsformer som kan fungera i omsorgen utan målkonflikter.

Valfrihet i vårdsituationen är illusorisk
3) Man måste förstå valfrihetsbegreppet som är borgarnas slogan. Om inte begreppet valfrihet analyseras i relation till de olika situationer så gör man sig själv oförmögen att konstruera trovärdiga och hållbara lösningar. Vård- eller skolsituationen är ingen rak valfrihets- och avtalssituation mellan självständiga parter, den utgör en annan typ: vi ger redan vid inträdet upp en del av vår självständighet till expertisen, och parterna flätas med nödvändighet in i varandra – patienten, den medicinskt ansvariga läkaren, ibland också anhöriga, och så sjukvårdsfinansiären. I realiteten är vi oförmögna att utöva någon valfrihet i en situationen. Den politiker som då fortsätter att upprepa valfrihet bara som ett slagord underlättar lurar medborgaren.