Under många år har Israels sätt att alltid slå tillbaka – hårdare än det slag man själv fått ta emot – accepterats av världsopinionen. Skälet är naturligtvis att landets fientliga omgivning i en av världens värsta regionala krutdurkar.

Men nu verkar sympatierna allt oftare vändas i avståndstagande. Den fortsatta bosättningspolitiken, med bl. a. tusentalet nya hem i Östra Jerusalem väcker kritik och ilska även hos traditionella bundsförvanter som EU och USA. Den groteska muren, ofta dragen på palestinsk mark, provocerar. Och en fanatiker i form av utrikesminister Lieberman gör det närmast omöjligt att känna respekt för regeringen.

Göran Rosenberg hävdar i senaste numret av Fokus att den nuvarande israeliska regeringen, starkt influerad av den extrema bosättarrörelsen och radikala nationalistpartier, bedriver en politik ”som öppet syftar till att försvåra och förhindra” en tvåstatslösning. Och i DN 110925 skriver Peter Wolodarski att Israels hårdnackade motstånd mot palestiniernas krav på godkännande av ett erkännande som stat är ”inget annat än självdestruktivt”. Det ligger enligt Wolodarski ”i Israels intresse att säga ja till en palestinsk stat, precis som man gjorde 1947 när FN beslutade om två nationer”.

Så, vilken väg väljer Israel? Fortsatt arrogans med mur och nya bosättningar, eller en smartare förhandlingsstrategi i syfte att skapa verkliga förutsättningar för en tvåstatslösning?

Rolf L.