Man måste göra om från början när det skiter sig
I dagens Niklas mat provar Niklas på att jobba som servitör på en av Sveriges mest anrika restauranger, Operakällarens matsal.  Efter en vecka som prao ska han laga en egenkomponerad rätt. Den temperamentsfulle källarmästaren Jean Paul Bénèzeth ger Niklas en del skrapor för hans avslappnade stil. Matlagningen inför Jean Paul börjar med ett rejält klavertramp, när Niklas Crëpes Suzette flamberats så lägger han i en klick smör genom att skjuta av smöret från skeden med tummen. Härvid vägrar Jean Paul att röra vid desserten och kräver att Niklas gör om rätten. Niklas gör då om maträtten som då faller väl i smaken. Det hade uppstått kris om Niklas sagt att det gör väl ingenting, ät nu. Nej då hade han misslyckats som kock just att erbjuda gästen en smaklig måltid. Om det skiter sig så räcker det inte med att säga det reder sig sa köksan som sket i vasken. Utan man får göra om allt på ett annat sätt. Och det gjorde Niklas!

Mera av samma slag kanske inte är en bra lösning??
De flesta är i dag överens om att det inte fanns ett så väl utbyggt budgetsystem och en sådan lokal hantering av finanser i åtskilliga länder inom Europaunionen att man skulle klara av ett gemensamt penningsystem. Man skylde över detta därför att man helt enkelt inte ville se verkligheten av olikhet i näringsliv och olika möjligheter i olika delar av Europa. Fungerade det i Tyskland så gick det väl lika bra i Grekland eller Portugal. Ja, man t.o.m.

skämtade om de vidlyftiga grekerna och än mer vidlyftigt berlusconiälskande

italienarna. Ja det fanns flera... de baltiska staterna Irland, Portugal och Spanien. Vad man inte gärna talar om är att både Frankrike och Tyskland i början föregick med exemplet att flera år i rad ha för stora budgetunderskott. Men alla skulle stöpas i samma form och penningpolitiken, som annars är ett bra hjälpmedel mot lokala oregelbundenheter i ekonomin, överläts till en centralbank. När man på detta sätt bakbundit sin ekonomiska handlingsförmåga så fortsätter man att ha ögonbindeln på och propagera för att även finanspolitiken skall centraliseras. Mer av samma som hjälpmedel. Tänk om Niklas stoppat hela handen i maten och propsat på att Jean Paul skulle äta ändå! Visst vore det korkat?

EU är på god väg att genom euron sabba hela unionsbygget
För att klara Euron har Lettland genomgått ett stålbad där man tvingades avskeda statligt anställda så att medicinsk personal saknades på sjukhusen, den sociala omsorgen inskränktes till i det närmaste obefintlighet, pensioner och löner sänktes. I Grekland har man i flera omgångar höjt pensionsålder, höjt skatter och infört nya. Ändå tycks man förbereda för grekisk konkurs; genom eurosamarbetet har man ju avsagt möjligheten till devalvering. Det sista är nu att 30.000 statsanställda skall avskedas, pensionerna sänkas ytterligare och ett flertal skatter ytterligare höjas. Och nu skakas Grekland av protester och desperata strejker.  Banker, rika och EU hukar bakom massiva murar av kravallpoliser. Vad man i EU inte tycks tänka på är den image av ett odemokratiskt krävande EU som skapas av kravallpolisens slag och hundbett. Det är som om Niklas tvingat i Jean Paul den fingrade maträtten under hot med en stor kökskniv. Förmodligen hade Jean Paul både tappat aptiten och bett Niklas dra åt helvete. Hur länge kommer det att dröja innan folket ber EU dra åt helvete? Nej det är nog dags att inse vad klockan är slagen för Euron för att inte sabba hela det fina EU-bygget.

Vem bär skulden?
Richard Swartz hade en intressant ledare för några dagar sedan i DN Vem bär skulden?  om hotet mot Europaprojektet. Det finns flera uppriktiga klargörande i artikeln .
• Ännu letar Europa i korrekt samtalston efter en lösning och politikerna talar till oss om “solidaritet” med Grekland och andra nödlidande, fast det egentligen inte handlar om hjälp till skuldsatta stater utan till egna banker som lånat ut för mycket pengar. Det skulle kunna kallas hyckleri, men låter alla rädda ansiktet.
• Denna politiska korrekthet är ett slags sista livboj. Men den har samtidigt en baksida av just förljugenhet.                                                            
• Politikernas upprepade försäkringar att de har läget under kontroll är minst lika verklighetsfrämmande.
• Det europeiska projektets stora strateger begrep sig inte på ekonomi och därför satte de sig över den övertygade om att “verklighetens normativa kraft” så småningom skulle anpassa ekonomin till det - halvfärdiga - maskineriet. Detta var ett svårt misstag och la grunden till dagens situation
• Är alla vi (vilka vi nu är) skyldiga som år ut och år in levt över våra tillgångar? En fatal fråga - som beroende på hur den besvaras mer än något annat kommer att bestämma eurons vara eller icke vara och därmed det europeiska projektets framtid.

Bankernas och kapitalisternas EU är inte vårat EU
En sak är dock säker att de ”stålbad” som i dag påtvingas det ena landet efter det andra definitivt för många år kommer att i botten sänka EUs möjligheter att få folk att hålla fast vid Eu och euro såsom inrymmande en god framtid. Egentligen är det en signifikant bild av EU-projektets slagsida till

förmån för de redan rika där det fungerar som ett utsugningsinstrument i högerpolitikernas händer med fatalt underskott på demokrati och social omtanke om nästan. Och man är tydligen inte ännu inne på att göra om EU    för att bli acceptabelt i detta hänseende. Björn Elmbrant skriver bra på Dagens Arena Att göra fattiga ännu fattigare: Det finns något problematiskt i Anders Borg krav på att fattiga länder ska piskas till ännu djupare fattigdom och hans rädsla för en lite mer expansiv ekonomisk politik, typ USA. Nu har visserligen Fredrik Reinfeldt sagt att euron knappast är aktuell för Sverige före 2018. Men hans finansminister är andligen redan medlem av EMU, med dess absurda tro att man bara kan spara sig ur krisen. Det är djupt oroande.