Självrannsakan?
I dagens DN signerar Erik Helmerson en miniledare ”Skandaltabloider: Snitsiga rubriker, hatfyllda budskap” . Jag läste vidare då jag trodde att ledaredaktionen äntligen drabbats av någon slags borgerliga medias självrannsakan i detta att man tolkar allt snällt utifrån högerregeringens synsätt. Och då blir det både snittsiga rubriker om de egna och ensidigt nedvärderande budskap om oppositionen, exempelvis Juholt och Waidelich: ta hjälp av nationalekonomisk forskning 13/7, Juholt på hal is 9/7, En jultomte i juli 9/7 ,Sahlin och Juholt lösa i konturerna 7/7, Reinfeldt: Juholt sviker 
svenska folket 4/7, Juholt höjer insatsen 2/7, Stormigt facit för Juholts första tid 1/7, Fjortis-pladdraren blev partiledare 26/6, Rena vilda västern 20/6, Juholt spelar högt 19/6, Vinglig väg för Juholt 18/6, Juholt slår till igen 9/6, Juholts fataliteter 29/5, Juholts kafferep 22/5...
Men ack vad jag bedrog mig!
Nej, Helmersson åsyftar de i utlandet utgivna tidningarna i samma tabloidformat bl.a. i England som präglas ”av den cynism, okunskap och korkade patriotism som vrålats ut av de brittiska tabloiderna” Avlyssningsskandalen på News of the World är avskyvärd, men den skummar ändå bara ytan av den brittiska tabloidkulturen. Var och en som öppnar NotW, Sun, Daily Mail eller Daily Mirror ser att dessa tidningar har världens bästa rubriksättare men världens mest cyniska nyhetsvärderare. Naturligtvis försvarar jag inte dessa media som är åtskilliga snäpp värre än de svenska. När Helmersson talar om England anges ”grundproblemet är att tidningarna konsekvent göder hatets kultur”. Men finns det kanske anledning att betänka att svenska tidningar - inkl Dagens Nyheter - gått över till tabloidformat? Har nyhetsurvalet därmed blivit annorlunda och rubriker/bilder blivit ”vassare”? Kanske är problemet annorlunda i Sverige, där borgerliga hegemonin präglas av en strikt bekännelse till paradigmet om His Master voice.
... ser enbart grandet i grannens öga
Den engelska mediakulturen bidrar till hat mellan olika grupper i samhället och intigritetskränkande skandalisering av människor. Medan majoriteten av de i Sverige borgerliga tidningarna - drygt 100 med en dagsupplaga på 3.000.000 ex med 16 vänstertidningar med 600.000 dagsex - försöker påverka politiken genom att fungera som valbroschyrer för Alliansregeringen. I England söndrar media samhället och i Sverige är journalisterna valarbetare för Högerregeringen. Problemet med den svenska situationen är att den innefattar att media i stort ger upp en av sina huvudfunktioner nämligen att granska Makten, Regeringesmakten. Det blir i vart fall litet halvdant när värderingarna är de samma i Kanslihuset som på ledarredaktionerna. Värderar man detta ur demokratisk synpunkt uppstår ett val mellan pest eller kolera. Och det är symptomatiskt att DN-Helmersson enbart ser grandet (även om det är stort) i grannens öga.
