Det var min födelsedag den dag som avslutades för en kvart sedan och jag känner mig innerligt tacksam. 

Jag har haft ett lång yrkesverksamt liv med hårt - visserligen intellektuellt - arbete, tidvis med arbete från tidig morgon till sen kväll. Jo, jag har varit ambitiös.  Men jag är en medelmåtta och förstår att jag yrkesmässigt inte avsatt något spår.  Men jag är innerligt tacksam att jag haft förhållandevis stimulerande arbete hela min yrkesverksamma tid.  Något som jag förstår inte är självklart längre.

Möjligen finns jag kvar i minnet hos några då jag i olika sammanhang ställt upp på dem som på arbetet utsatts för orättvisa inte minst av överordnade. Och i de sammanhangen har jag aldrig varit rädd, snarare utgjort en "stabil" buffel. Det är också därför jag blev vänster när jag jobbade i Norrland och såg utsugningen där och så småningom mognade som socialdemokrat. Det är för mig med liberal mamma och högerpappa numera fullständigt obegripligt hur människor med hjärta på rätta stället kan rösta på högerpolitik.  Jag är tacksam för att jag av livet väckts att ta ställning själv utifrån vad jag sett i den verklighet jag levt.

Förutom bloggen och politiken är mitt största intresse min trädgård och mina bin.  Få möjlighet odla är en gåva som gör resor för mig ganska onödiga - hela livsäventyret finns på något sätt vid mina händer och framför mina ögon.  Visst är det mest rensning och vattning - kanske inte det mest spännande om man tänker på vilken tid det tar.  Men upplevelsen kan vara nästan meditativ (och i vart fall är det tillfredställande att se renshögen växa) och vattningen är ju på sätt vis ett sätt att ge rosen kraft att blomma och växa!  Som denna födelsedagskväll när jag vattnade och såg månskäran vid horisonten mot väster över österlenslätten och landskapets gårdar, träddungar och sädesfält i skugga med ljusblå sommarkvällshimmel avslutad i väster med hela färglådan från cerisblått längst ned påfyllt med vinrött, rött gående mot rosa och rosa övergående i blåvitt.  Jag är tacksam för att ögonen öppnats på mig. 

Jag har också blivit pappa till en underbar dotter, som nu är stora damen med pojkvän. Det är, som alla föräldrar vet, en stor gåva att få följa en ny människa i tillblivande.  Jag är tacksam för jag då hunnit bli tillräckligt gammal för att inse att principer är bra men det är omoget att fundamentalistiskt hävda dem.  Även om det nu inte är så ofta vi träffas så blir jag så glad när jag tänker på henne och hur väl hon hanterar livet.     

Kom att tänka på att jag faktiskt har min homosexualitet att tacka för att jag mötte min man Pelle. När det begav sig 1978 trodde jag - och mina föräldrar - att det var olyckan i mitt liv. Några år senare mötte jag Pelle.  Han var bokstavligen Min Prins på den vita springaren. Visst har det varit litet knaggligt ibland. Men att tillsammans vandra över dessa partier där livets väg är ojämn - och hålla ut tillsammans - är ett kitt som ger den gemensakp man kan bygga vidare på.  I dag är jag oändligt tacksam för min homosexualitet som förde Pelle i min väg.  Och framförallt tacksam att Pelle steg av hästen för bilda familj med mig.  Den viktiga slutsatsen jag äntligen dragit är:       Man skall vara istället för att leva i huvudet bland sina rädslor.   Jag är innerligt tacksam för att mitt en gång ganska hårda hjärta på detta sätt mjukats upp.

Därför är det mesta roligt och därför vill jag också gärna fortsätta att leva och uppleva fler födelsedagar!