Som vanligt skamgrepp på S
Fredagens DN innehöll återigen skamgrepp på socialdemokratin, särskilt på Håkan Juholt. Naturligtvis höll jag på att säga. Han har ju lyckats hålla intresset för S vid liv. Han förde en diskussion som ledde till en moderniserad insats i Libyen, naturligtvis nedskälld för att dölja Högerregeringens passivitet. Han har fört upp pensionssystemet på välbehövlig diskussion applåderad av förre generaldirektören för RFV K G Scherman , men naturligtvis nedskälld av borgerliga skribenter för att återigen dölja Högerregeringens passivitet. Och varför tror ni att dagens DN tar upp barnfattigdomen på ledarplats Ge barnen verktyg (visserligen i en slags avvärjningsmanöver av att göra något åt den)? – Jo den diskussionen är initierad av socialdemokratin och Håkan Juholt. Men främsta anledningen att Håkan Juholt bokstavligen är ett rött skynke för borgerliga journalister är just att han gjutit mod i hela Socialdemokratiska partiet och vänt opinionssiffrorna.
”Smekmånad” med ideliga sparkar i skrevet
DN talar om att Juholts smekmånad är över. Men man undrar vad det är för uppfattning om smekmånad man då odlar. Hör det till att de närmast intresserade politiska journalisterna tar heder och ära av ”den smekte” genom att släppa lös hela vargflocken med Wolodarski och Linder i täten och inte 
ens dra sig för rena smädelser och falska historier om semesterbråk. På nyhetssidan ges de senaste tasksparkarna under ”smekmånaden” i nyhetsartikeln ”Stormigt facit för Juholts första tid” . T.o.m. bildtexten under foto formuleras: Trots framgångar i opinionsmätningarna får Håkan Juholt kritik för sina första 100 dagar som S-ledare. DN påstår - fortfarande i nyhetsartikeln - att förändringsviljan varit svag vilket i och för sig jävas av senare information om att hela partiledningen bytts ut mot nya namn. DN påstår att trovärdig jobbpolitik saknas, vilket måste vara ett missförståmnd eftersom detta måste vara en reflexion kring Högerregeringens tafflande på området. Ja, man drar sig inte 
ens för att lägga Håkan Juholts i fatet ”avslöjandet av hans bedrägeridömda särbo”. DN-journalisterna Hans Olsson och Ewa Stenberg meriterar sig som de riktiga snaskjournalisterna på borgerlighetens lönelista.
Finns det något verklighetsstöd för skabbigheterna i nyhetsartiklarna?
Man citerar också Mona Sahlins högra hand Stefan Stern, som av vissa skäl avslutat sin karriär i partiledningen, men som fortfrande vet – trots valnederlaget – hur partiet bort styras därefter. Det känns ganska betryggande när man mot slutet, som om man hade dåligt samvete för sin partiskhet, på slutet nämner att de kloka Lars Stjernkvist och Anne-Marie Lindgren anser att Juholt klarat sig bra med några små anmärkningar i kanten. Det känns också skönt när Håkan Juholt förklarar att han har ”väldigt svårt att i dag se att vi skulle släppa fram dessa passiva, fantasilösa stora skatte¬sänkningar. Vi har ett eftersatt investerings¬behov, vi bör använda pengarna till det”. Det är kanske just därför borgarskribenterna hugger vilt efter Håkan: han ser ju till att S bedriver en verklig oppositionspolitik. Han konstaterar att Högerregeringen är en minoritetsregering och därför måste jämka och komma överens med oppositionen - man har ju inte av folket fått mandat att bedriva sin egen politik fullt ut. Därför räknar han med inbjudan till budgetsamtal .
Jämställdhet en viktig fråga för S
I samma tidning förekommer en debattartikel av partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, tillika ordförandekandidat i S-kvinnor, Ylva Johansson, ”Vilket blir ditt bidrag till jämställdheten Juholt?”. Ylva ingår i partiledningen och att då anta att hon i verkligheten var ute för att kritisera Håkan är bra naivt, eller förmodligen avsiktligt illsinnigt såsom både i DN och Svd . Naturligtvis var detta bara ett sätt att föra ut Socialdemokraternas budskap i dessa frågor (hur gör man i denna borgerliga mediahegemoni?) och Håkan satt naturligtvis tillsammans med Ylva och redan författade det svar som också mycket riktigt kom in dagen efter ”Jag har högre ambitioner för jämställdhetsarbetet” . Redan i sitt installationstal talade Håkan Juholt om att den offentliga sektorn inte kan fortsätta att subventioneras av låga kvinnolöner och ville tillskjuta mer resurser, så att fler kan anställas i välfärden och villkoren förbättras.
Ljuga och skarva fritt – det är ju motståndarens fel som gör mig skärrad!
Hela tiden vill man få det att framstå som om Håkan Juholt är kritiserad av sina anhängare, vilket är fel. Tvärtom är han en av medlemmarnas entusiasm 
uppburen partiledare. Han har dessutom på den korta tiden sedan valet blivit Håkan med svenska folket och framstått som den självklara ledaren för oppositionen. Detta är tydligen en svårsmält karamell för alla valbroschyrsförfattare på Högerregeringens tåg. Ledarna de senaste dagarna i Högerregeringens valbroschyr DN talar sitt tydliga språk ”Släpp på prestigen” där man i förbigående nämner att Regeringen bör inse att den regerar i minoritet och söka överenskommelser med MP och S (sic!) och inriktar sina ansträngningar på att Oppositionen måste sluta spela under täcket med Sverigedemokraterna! ”Juholt höjer insatsen” och ”Hungrig opposition” och så SvDs bottennapp genom Göran Skytte .
Nog är det litet skärrat! Och självklart har man då frihet att ljuga och skarva för att misskreditera motståndaren. Det är ju motståndarens fel att man är skärrad.
