Konstruerade missförstånd

I krönikan frågar Wolodarski sig om större delen av Håkan Juholts första tre månader som partiledare ska ses som ett ”missförstånd” och frågar – naturligtvis helt utan baktanke - retoriskt
• Var det ett missförstånd att partiet på kort tid gav en handfull olika besked om Libyen? - När det gällde Libyen så var Håkan Juholt den ende som velat diskutera insatsen där, vilket utmynnat i en fortsatt partiöverenskommelse som de flesta verkar nöjda med. Beskeden rörde alltså ett antal möjliga upplägg av en sådan överenskommelse. Att initiativet kom från socialdemokratin medan högerregeringen förhöll helt passiv            försöker Wolodarski måla över med sitt vovvande.
• Eller att Håkan Juholt oväntat öppnade för att skicka marktrupper till Libyen, södra Sudan och Syrien? – Det handlade inte om att ”öppna för marktrupper”, vilket faller på sin egen orimlighet (om det inte vore i USA), utan att kraftfullt uttrycka harmen över de olika regeringarnas övergrepp på sina medborgare. Wolodarskis skamgrepp är väl genomskinligt.
• Eller att han till Sacos och TCO:s förvåning påstod att S förde samtal om pensionerna med dessa fackliga centralorganisationer. - När det gäller pensionerna så sa Håkan Juholt redan i sitt linjetal : ”Men jag anser att det är dags för vårt parti att göra en ordentlig utvärdering av pensionssystemet. Jag bjuder därför, här och nu, in löntagarnas tre fackliga centralorganisationer – LO, TCO och SACO – för att tillsammans med dem göra en sådan... Säger regeringen nej och stänger dörren för en sådan inbjudan, vore det att äventyra det förtroende som måste finnas mellan de fem partier som bär upp pensionsöverenskommelsen.” Något tal om redan förda pensionssamtal eller brott mot partiöverenskommelser förekommer alltså bara i Wolodarskis hjärna.
• Eller att Socialdemokraterna gav intryck av att vilja luckra upp riksdagens budgetordning. – Detta är alltså Wolodarskis ”intryck” byggt på att Håkan Juholt sagt sig vara beredd att i extrema lägen resonera om saken eftersom   Reinfeldt som chef för en minoritetsregering visat sig inkompetent att lägga fram förslag för vilka han kan vinna framgång, alltså att kompromissa på sätt en minoritetsregering måste göra.
• Eller att man börjat ställa till problem för regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna, tvärtemot Mona Sahlins uttryckliga löfte i valrörelsen om aldrig ha något med SD att göra. - Varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt har fört några förhandlingar om gemensam linje med SD – det var det som var Monas löfte. Att borgarnas vill utöka löftet att avse all opposition mot regeringens högerpolitik är naturligtvis ett smart drag, nästan alltför smart, eftersom en aktiv demokratisk opposition rimligen inte kan fungera så. Detta vet naturligtvis Wolodarski. Att oppositionens politik i vissa frågor sammmanfaller med SDs är alltså inte märkligare än att SD i flertalet frågor röstar med högerregeringen.

Vi i S har fått en S-ledare som utvecklar social demokrati

I Håkan Juholts fladdrande och till synes bekymmersfria stil går det knappast att urskilja något höger eller vänster, bara en serie yviga gester som bryter flera tabun i svensk politik, fortsätter Wolodarski.- När det gäller Håkans bekymmersfria stil och oräddhet att bryta flera tabun i svensk politik är vi socialdemokrater glada att en person äntligen formulerar vår politik på ett juste sätt. Det är symptomatiskt att Wolodarski inte med ett ord nämner att Håkan Juholt ser som sitt främsta uppdrag och i sina tal huvudsakligen uppehåller sig vid

• att säkra jobben,
• utrota barnfattigdomen,
• trygga pensionerna,
• genomlysa avregleringarna och
• se över skattesystemet.

Vi i S har alltså fått en socialdemokratisk ledare som utvecklar social demokrati som partiets politik. Det är naturligtvis därför alla välbetalda borgerliga skribenter försöker sig på att med sin lögnaktiga och vinklade journalistik skadskjuta vår partiledare. Ja, det är ju en borgerlig tradition... ända sedan August Palm och de andra som fick skaka galler för sina åsikter vidare till Olof Palme... Göran Persson... Mona Sahlin. "Wolodarskiar" har alltså funnits så länge borgerligheten väl betalat sina språkrör. Men denna tradition är inte ägnad att grundlägga förtroende för yrkesgruppen journalister, vilket rimligen borde vara en målsättning för dem som har åtagit sig att förmedla nyhetsflödet.