Vår statsminister är som en gnällig 3-åring.
Så lyder Karin Petterssons ledare i Aftonbladet Stackars, stackars Fredrik Reinfeldt. Allt går honom emot just nu. Dumma, dumma svenska folket som inte gav honom en egen riksdagsmajoritet i höstas... Som en gnällig treåring 
står han där, och tittar förorättat på kompisarna i sandlådan. Det är inte rättvist. Pappa, jag hade regeringsmakten fööörst! Buhu, buhu.... Fredrik Reinfeldts jobb är att sy ihop majoriteter i riksdagen för sin politik. Det har han, sedan valet i höstas, högaktningsfullt struntat i. Han är van att styra i majoritet, och tillsammans med Anders Borg bestämma allt själv.. Det finns anledning för svenska folket att ställa sig frågan: Är Fredrik Reinfeldt m.a.o. vuxen rollen som statminister?
Borgerliga ledarskribenter ser inte att Reinfeldt har uppgiften att lägga fram acceptabla kompromisser för riksdagen
De borgerliga ledarskribenterna vill inte se hur Reinfeldt misslyckas i sitt regeringsuppdrag. I SvD frågar man sig istället med oro Kommer Håkan Juholt att trycka på knappen? . Juholt orerar gärna om sitt samhälles förträfflighet i relation till regeringens hemska dito, men han nämner väldigt lite vilka omvälvningar han har i bakfickan för att uppnå sin idyll. Han bedyrar dock att den är ”modern” så många gånger att det känns krampaktigt. Och kommer oppositionen säga nej till ett femte jobbskatteavdrag. GP nöjer sig med Hårda attacker men få förslag . Expressen är generös nog att tala om stark debut av Juholt . I texten dämpades generositeten.. Juholt framstå som välfärdens frälsare... en 
oppositionspolitikers privilegier att lova hit och dit... men när han är alla Goda Gåvors Givare har han gått över gränsen till ren välfärdspopulism.
Dagens Nyheter med en schizofren blandning
DN har rubriken Tala om tillväxten . Regeringen har sin arbetslinje. Oppositionen trevar efter en bärande idé utöver stopp för utförsäkringar. Medan ledarskribent junior vågar sig på Partiledardebatten: Juholts rallarsvingar Håkan Juholt sparade inte på krutet.. får Juholts utfall honom rentav att framstå som okunnig. Undanstoppat i Kulturdelen finner man en underbar motviktspärla Leif Zern: Att se riksdagens partiledar¬debatt som teater är att bevittna ett pågående Shake¬spearedrama Det är alltid lika beklämmande att se statsministern och hans adjutanter sitta och fnissa som fjortisar när oppositionsledaren står i talarstolen. I synnerhet när det handlar om en debut. Men jag kan tänka mig att Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Maud Olofsson hade anledning att vara nervösa. Det var ju en mycket bra debut. En tydlig scenförändring.
Ytterligare några Zernska pärlor
• Håkan Juholt behövde bara höja tempot för att statsministern skulle se sur ut, bli röd i ansiktet och tappa stilen.
• Håkan Juholt – han är just nu den bättre skådespelaren därför att han har något att säga. Medan Reinfeldt bara talar om formerna för politiken, fyller Juholt den tomma säcken med innehåll; medan statsministern inte kan öppna munnen utan att säga ”arbetslinjen” och ”det finanspolitiska ramverket”, 
riktar oppositionsledaren blicken mot framtiden och skäms inte för att återupprätta den klassiska folkbildningen (”livslångt lärande”).
• De borgerliga kom till makten därför att de såg något helt nytt. Socialdemokraterna kommer att vinna nästa val av samma skäl.
• Intrigen blev ännu tydligare i replikväxlingen mellan Håkan Juholt och Maud Olofsson. Vi har hört det ganska länge nu – alla som är kritiska till privatskolor, till skatterabatt på städning eller marknadens välsignelser på kulturområdet
• Min gissning är att Håkan Juholt har stora möjligheter att sticka hål på den retoriken, inte för att han är en så ”rolig” talare – jo, det också – men för att han har sett något som ganska många av oss har sett: de växande klyftorna, orättvisorna, något mycket gammalt och unket som nu plötsligt säljs som fräscht och modernt.
