Själva avspärrningen en ständigt pågående krigshandling
Gränsövergången mellan Egypten och Gazaremsan har öppnats till glädje för alla palestinier i Gaza. Staden Rafah på gränsen mellan Egypten och Palestina har varit delad och genom egyptiska revolutionen har gränsen öppnats. Nå nu är detta inte bara en glädje därför att denna Israels omänskliga avspärrning, som bl.a. manifesterats i Israels anfall på obeväpnade fartyg som försökt föra in livsförnödenheter och medcin till Gaza, utan just för att själva avspärrningen varit ett hinder mot fredsprocess. Både krigsmaterial och terrorister från olika träningsläger har nämligen kunnat komma in i Gaza trots Israels embargo mot Hamas. Vad som däremot hindrats genom avspärrningen är nödvändig uppbyggnadsmaterial, mat- och medicinförsörjning, vilket fört med sig att befolkningen lever i misär vilket i sin tur är en god grogrund för extrema åsikter. Detta framgår av Nathan Shachars reportage i DN (som tyvärr inte finns med i webbtidningen).
Försoningsavtalet mellan HAMAS och PLO
Avtalet förhandlades fram i egyptisk regi och Rafahövergångens öppnande var en av eftergifterna mot Hamas och befolkningen i Gaza. Även Israel hade luckrat sitt importembargo mot Gazaremsan. Men även Israel har kunnat notera konkreta effekter av försoningen mellan Hamas och PLO och öppnandet av gränsen mot Egypten: De senaste sex veckorna har nämligen raketbeskjutningen av israeliska städer nästan helt upphört. Kanske har egyptierna ställt detta som villkor. Men man kan konstatera att det som Isarael under mer och mer upptrappade militära aktioner inte lyckats rå på det har man förmått ändra med fredliga medel.
Hamasledarna är inte längre hänvisade till Syrien och Iran.
En annan viktig aspekt av försoningsavtalet mellan Hamas och PLO samt öppningen mot Egypten är att Hamas – istället för beroende av Syrien och Iran – skaffar sig gemensamma intressen med Egypten. Det Egypten som blir mer och mer beroende av USA. Även detta begränsar handlingsutrymmet när det gäller attacker mot Israel bland islamister inom Hamas. Detta är naturligtvis en skör utveckling som då och då kan få sina bakslag men det inger i alla fall hopp i det infernoliknande framtidsperspektiv som den ständiga konfrontationen mellan Palestina och Israel innebär.
Nu är bollen hos Israel
Som ett brev på posten kommer nu stark kritik från högerextrema och religiösa politiska krafter i Israel som inte kan se annat än öga för öga... Det mest tragiska är ju att denna låsning vid hämnd är något som får Israel att stå ganska ensamma. Det är dags för Israel att arbeta – så som progressiva krafter inom landet redan gör – med en annan strategi än att svara med samma mynt, gärna dubbelt upp. Det är som den blodiga historien för att bevara gränserna och kanske minnet av Holocost på något sätt fjärmat den israeliska staten från den demokratiska grundprincipen om samtalet, förhandlingen och kompromissandet som möjlig väg att lösa problem.
Vad skapar demokratiska brister i själva staten Israel?
Det är dessutom många vänner till Israel (och Palestina) som längtar efter att Israel refomerar sitt statsskick på ett sådant sätt att staten inte bara är demokratisk för en grupp av dess invånare. Enligt grundlagarna så utesluts nämligen palestinska medborgare i Israel från väsentliga rättigheter som tillkommer medborgare med judisk bakgrund. Vill man provocera så kan man säga att Isarael är en rasistisk stat. Israel har existerat så länge att detta borde åtgärdas liksom de olagliga bosättningarna på palestinsk mark. Man anklagar palestinierna för olika övergrepp men men blundar faktiskt för de elementära bristerna i den egna hanteringen. Kanske skulle man försöka ha tillräcklig fantasi för att ana vad en en ständig B-stämpel på en medborgargrupp skapar för långsiktiga förutsättningar för Israel fortsatta existens i området.
