Hur kunde Thomas Bodström ens önskas som ny partiledare?
Skulle Bodström blivit en bra partiledare? Bodström brinner för något – därför borde han tagit över skrev Lena Mellin efter att ha läst Bodströms bok ”Inifrån – makten, myglet, politiken” i gårdagens Aftonblad och missar därmed - som vanligt höll jag på att säga – huvudet på spiken. ”Thomas Bodström borde ha blivit Socialdemokraternas nye partiordförande. Inte för att han skrivit en bok. Utan för att han är passionerad.” Vi har just nu fått en passionerad partiledare – Håkan Juholt. Han är passionerad för social demokrati. Thomas Bodström är tydligen bara passionerad för en sak nämligen att krydda den anrättning han vill försälja för att tjäna massa pengar med så många snaskiga detaljer om sin partikamrater som möjligt. Man förstår samma Aftonblads Karin Petterssons kommentar om boken: Han känns märkligt off¬side i sina skildringar av det politiska landskapet. Daniel Suhonen skriver intressant på SvD Brännpunkt att Bodström fastnade i makten och myglet och att det är hisnande att Thomas Bodström ens nämndes som tänkbar efterträdare till Mona Sahlin
Konstiga memoarer: bara skvaller men ingenting om egen verksamhet. Lena Mellin skriver ”att här finns en ledande socialdemokrat som vill någonting Det borde vara politikens innersta kärna, att vilja något”. Men Thomas Bodström tackade tidigt nej och angav också tydliga familjemässiga skäl. Man kan alltså konstatera att han faktiskt inte ville något med socialdemokratin. Så så var det med den viljan. Istället skrev han en bok och det skulle vara politiska ”memoarer” men det är inte mycket till memoarer då de nästan inte alls behandlar skeenden där Bodström själv var i hetluften och ifrågasatts. Vad hände egentligen i den s.k. Egyptien-affären, där ju både Göran Persson och Thomas Bodström skyllde allt på den avlidna Anna Lindh? Och man behöver ju inte vara deckarförfattare för att veta att de döda talar inte. Skulle alltså justitieministern Bodström ha överlämnat de juridiskas knepigheterna kring utlämningern av egyptierna till CIA på svenskt flygfält till utrikesministern. Fan tro’t.
Lena, som Thomas höjt till skyarna, påstår att Thomas vore bra. Han vill något. Han är intresserad. Han har idéer. Socialdemokratisk politik bör enligt Bodström se ut ungefär så här: Traditionella värderingar som trygghet, solidaritet, rättvisa, jämställdhet och personlig frihet ska även i fortsättningen vara socialdemokratins mål. Sammanfattar Lena. Och vad är det av detta som inte Håkan Juholt med kraft framfört? Och i sig är inte heller är privatiseringar fult. Ja, om privatiseringen inte leder till vinster i skola omsorg, om anställda fritt kan rapportera felaktigheter i verksamheten om man inte för att åstadkomma vinsetr inskränker på lokaler, sjukvår, kurator och annan nödvändig personal. Men det sista säger inte Bodström. Inte heller är det fult att tjäna pengar om det inte sker på andra människors bekostnad osv. Enligt min mening var det mycket provocerande när Bodström accepterade en styrelsepost i ett privat skolföretag som ägdes av ett riskkapitalbeolag, dvs i en verksamhet som rätteligen borde ske i offentlig regi och i så fall skattas i Sverige. Vad jag förstår så försökte Thomas Bodström med hela sin inställning just jäva de grundläggande socialdemokratiska värderingarna om trygghet, solidaritet, rättvisa, jämställdhet och personlig frihet. I förlängningen skulle vinstprincipen gälla för alla verksamhet och därmed i förlängningen medborgarens plånbok vara bestämmande. Man förstår att Lena som inte tillhör de mest djupskådande gillar Thomas och vice versa.
Skilsmässa med arbetarrörelsens fackliga gren - sudda bort arbetare! Det fullständigt hutlöst dumma receptet för fortsatt politisk socialdemokratisk verksamhet signerat Thomas Bosdström. Han, som är son till förre utrikesministern Lennart Bodström, plockades upp som justitieminister när Laila Freivald plötsligt tvingades avgå år 2000. Samma dag som utnämningen sökte och beviljades han medlemsskap i Socialdemokratiska arbetarepartiet. I boken konstaterar han själv klarsynt att han saknade stöd i rörelsen. Det är förmodligen mot den bakgrunden man får se dessa förslag. Som Ingvar Persson konsterar i Aftonbladet behöver banden mellan parti och fack i arbetarrörelsen, det facklig¬-politiska samarbetet snarare stärkas i det samhällspolitiska klimat som finns i Högerregeringens Sverige. Håkan Juholt anser tydligen att Bodström är mer dribblande fotbollsspelare än politiker.
Skvaller, skvaller Istället för att skriva intressanta memoarer är boken ett slarvigt litterärt försök , som f.ö. vittnar om misslyckandena som deckarförfattare, där han kontinuerligt droppar skvallerdetaljer om alla från kungen till Veronica Palm och Håkan Juholt. Detta konstaterar också borgerligt välvillige Erfors i Expressen (som i övrigt prisar boken): Marknadsföringen, med lösryckta och kritiska citat om någon partikamrat, har nästan varit parodiskt professionell. Och sådant gillar Thomas Bodströms borgerliga publik att läsa om. Bl.a. talas om en kupp mot Mona Sahlin när hon egentligen avgick efter valförlusten p.g.a. ett starkt tryck inom partiet för förnyelse, vilket beskrivs bl.a. av Helene Fritzon ”Bodström sprider myter” . Det gäller att skriva för upplagan så att författararvodet klingar in i kassan. Och det är just detta som tydligen alltid varit Thomas Bodströms drivfjäder att tjäna massa pengar. Han försökte jobba dubbelt som riksdagsman och dra in miljonarvoden som advokat för att dryga ut riksdagsmannalönen och han försökte vara föräldraledig från uppdraget för att samtidigt kunna behålla denna inkomstkälla. Men liksom i dessa fall så blir detta i boken så genomskinligt. Så som Lena säger ”han vill något”... ja just det... Thomas vill tjäna pengar och då är memoarslit onödigt när man mer lättvindigt kan droppa en rad omdömen om tidigare partikamrater och på så sätt tjäna en slant. Dessutom tycks det mesta vara uppfattat i andra eller tredje hand!
För det första vill Bodström faktiskt stärka det facklig-politiska samarbetet, inte försvaga det. Han konstaterar att klasstrukturen förändras och att centralorganisationer som TCO och SACO växer. Han drar vissa slutsatser av detta, vilket socialdemokraterna också, på papperet, gjort sedan långt tillbaka.
För det andra försöker han ta upp socialdemokratins Janteproblem. Exempelvis det där med att tjäna pengar. Bodström säger det inte, men han tycker nog att det är bättre än att gå på bidrag.
För det tredje hedrar det dig att du läst boken innan du smäller på. Det är du i stort sett ensam om!
Bo Widegren: I arbetarörelsen har ju som du väl vet alltid den fackliga och politiska grenen samverkat. Och rörelsen har då omfattat inte bara arbetare i den vanliga meningen utan lägre tjänstemän, handelsanställda, sjukvårdspersonal, tjänstefolk osv. Tco och Saco som organiserar litet andra grupper har aldrig känt denna naturliga samverkan med S även om TCO på många punkter bidragit till partiets verksamhet. Bodströms klassanalys ger jag inte mycket för därför att den saknar rötter vår rörelse. Även om naturligtvis samarbete skall finnas med TCO och SACO så är det ju bara så att det bara kan ske när regeringen också sitter vid bordet enligt besked i pensionsfrågan. Eftersom jag själv som jurist tillhört SACO så vet jag ju hur valserna går där.
Ditt andra är väl bra korkat och leder till frågan: Vem tycker inte att det är bättre att tjäna pengar än att vara tvungen gå på bidrag? Din formulering är försåtlig eftersom den ger sken av att socialdemokrater i gemen skulle tycka så.
En helt annan sak är att jag i alla fall reagerar mot fallskärmar och fantasifull lönesättning för diverse direktörer och annat "högt folk". När det göäller Bodström så kan jag bara konstatera att han är mån om att tjäna ordentligt med pengar och att detta verkar vara drivkraften till en undermålig och slabbig memoarbok.
Ja fy för folk som tjänar pengar på böcker som är så dåliga att folk bloggar om den flera dagar. Slikt pack borde söka sig till andra partier. Om de inte redan gjort det. I socialdemokratin 2.0 hör de inte hemma.
Bo Widegren: Det är inte de dåliga böckerna som jag tycker är dåligt eftersom dem läser jag inte utan just detta som Erfors noterade nämligen den proffsiga droppningen av skitskvaller i hela boken för att få den att framstå som läsvärd. Och för vilka? Jo alla borgerliga bröder och systrar. Att du sedan vill göra någon slags Jantelag av detta är snarare ditt problem. Hur skulle det vara om du stramade upp diskussionen en aning och inte alltid försöker slå under bältet. Jag har heller inte talat om Bodström hör hemma i socialdemokratin eller inte men han tycks vara på god väg ut om jag läser hans epos ty man skapar ingen bra stämning genom att hitta på saker om sina partikamrater.
Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg!
som möjligt. Man förstår samma 
förmodligen mot den bakgrunden man får se dessa förslag. Som 
om en kupp mot Mona Sahlin när hon egentligen avgick efter valförlusten p.g.a. ett starkt tryck inom partiet för förnyelse, vilket beskrivs bl.a. av Helene Fritzon 
Kommentar av 
