Vad gör krig med människor?
”It still scares me today, and that´s been sixty-seven years ago" säger en av krigsveteranerna i inledningen till ett avsnitt av HBO:s storsatsning ”The Pacific”. Arkivbilder från kriget som utkämpades mot japanerna i Stilla Havet. är inklippta. För största möjliga autenticitet när det gäller krigets helvete. En hel generation av människor var tvungna att gå igenom det här. Kan man överhuvudtaget ”gå igenom” detta och hur klarar man det? Men många gjorde det.  Det är otroligt att tänka sig. Samtidigt som där fanns en gemenskap så gavs de ohyggliga påfrestningar som de unga soldaterna utsattes för existensiell ensamhet.  Och vad gör krig med människor, med dessa unga män? En del fick psykisk diagnos eller blev i vart fall avtrubbade. Ingen gick oberörd gemom helvetet. De mest otroliga historierna finns invävda i filmen: soldaten som skär ut käkbenet med tandguld ur en död japan.eller soldaten vars kamrat just skjutits sönder och samman som stryper en sårad fiende. Illamåendet kryper. Men grymhet föder kanske grymhet?

Peleliu den 15 september 1942
Tidigt på morgonen forsar en massiv flotta med amfibiefordon över havet med sikte på stranden. De unga soldaterna är bleka, laddade, livrädda i båtens innandöme. Granater slår ner, och den spegelblanka havsytan förvandlas till ett inferno av explosioner. Framme vid stranden vräker sig männen framåt i vattenbrynet och möts av ett ändlöst kulregn. På stranden springer de nyanlända soldaterna över sina fallna kamraters sönderskjutna kroppar. Vi befinner oss på ön Peleliu, åttio mil öster om Filippinerna. Under den sagolikt vackra azurblå himlen ligger prunkande djungel och vidsträckta stränder. Det är den 15 september 1942, och 1st Marine division har landstigit på ön i vad som skulle komma att bli en av de blodigaste och mest tröstlösa striderna under Andra världskriget.

Steven Spielbergs och Tom Hanks krigsserie The Pacific på SVT
Jo, jag följer den serien. Inte för att jag gillar krig. Snarare får jag ångest av att se filmer om de innehåller fysiskt eller psykisk våld. Men detta med krig är så svårt att förstå: dessa tusentalas och åter tusentals högar av lik,           sönderskjutna män i sina bästa år.  Finns det goda skäl för något sådant?

 Finns det verkligen goda skäl för vissa krig? När jag efter att ha gjort lumpen och skulle kallas in för repmånad så anmälde jag att jag vägrade bära vapen. Som jurist visste jag att det kunde, om jag inte beviljades vapenfri tjänst, medföra att jag skulle få skaka galler. Jag minns fortfarande att psykologen som gjorde utredningen om mig bl.a. frågade: om du hade ett vapen och en fiende trängde in i ditt hem och hotade skjuta din familj skulle du då tveka att använda vapnet. Jag svarade att jag i ärlighetens namn inte visste svaret och att det var nog ganska troligt att jag skulle skjuta fiendesoldaten. Men, framhöll jag, det är något annat att utbilda sig för föra krig, som en slags jägarexamen där villebrådet är medmänniskor.  Men jag fick vapenfri tjänst och fick under en dubbelt så lång reptjänstgöring lära mig sjukvård och katastrofhjälp.

Dilemma
Jag säger inte att jag har rätt när jag vägrar vapen. Men att träna att skjuta på mänskliga figurer och höra sergeantens kommentar, skjut i magen då blir fiendesoldaten satt ur spel, det kan jag bara inte. Men jag vet också att de nya yrkessoldaterna i Sveriges arme får 17.000 kr i månaden för att lära sig detta och vara beredda att tillämpa sina lärdomar. Jag har därmed inte tagit ställning i denna fråga. Varken i fråga om yrkesarmé, som politikerna smygit på oss, eller om vår närvaro i Afghanistan. Jag arbetar med svaret och funderar väl så här.  Hur gärna jag än vill att det patriarkala och odemokratiska talibansamhället ändrades, särskilt för kvinnors och flickors, så blir frågan kan detta åstadkommas med vapenmakt? Jag tror inte det utan vill att vår internationella insatser skall begräbsas till civil hjälp. Samma sak gäller i det svenska samhället : en sak är att ställa rimliga krav men det lönar sig inte med ”hårdare tag”.

Är ”Pacifics” japaner nutida talibaner?
Ytterligare en aspekt. Historikern Henrik Arnstad  ställer i DN 28/12 den intressanta frågan varför ”Pacific” kommer just i år. Vi kan lägga märke till att ”Saving Private Ryan” och ”Band of Brothers” bägge tillkom åren runt 2000 och tjänade då det politiska syftet att övertyga om USA:s historiska roll som godhetens krigare. Detta i läget då spänningarna steg mellan USA och dess europeiska allierade inför anfallet mot Irak 2003. Bushregimen jämförde också Saddam Hussein med Hitler. Men i ”Pacific” 2010 strider amerikanerna i ett bleknande beige-grått sterilt landskap, som ska föreställa vulkanöar i Stilla havet på 1940-talet. Liknar inte miljön Afghanistan? De japanska soldaterna 

skjuter civila och torterar fångar, strider utan heder med religiös fanatism. Precis som talibanerna i Afghanistan förlorar alla slag – medan själva kriget emot dem ändå verkar omöjligt att vinna . Är alltså japanerna i ”Pacific” i själva verket nutida talibaner?