Litteraturkritikern Johan Wilhelmsson i Malmö har på sin blogg följande tänkvärda

”Pessimistisk nyårsprognos
Samhällsförändring har alltid varit vänsterns politiska drivkraft, dess raison d´être. Så vad betyder det när det idag inte längre är samhället utan det egna partiet, den egna politiken, som ska förändras? Att det inte längre är viljan som ska böja verkligheten utan verkligheten, med dess ekonomiska och sociala krafter, som ska böja viljan. Så omfamnar vänstern, eller det som var vänstern, det globala kapitalets kardinaldygd: flexibiliteten, anpassligheten. Sedan behöver vänstern inte längre förlora val för att förlora kampen om hur samhället ska förändras.”

Mona Sahlin värd respekt men hennes testamente måste valideras
Jag tycker att det är en skarpsynt iakttagelse av hur vi i i S ibland förfaller till att stirra oss blinda på samhällsutvecklingen. Och märk att de senaste fyra årens samhällsutveckling har gett en omfattande privatisering och omläggning av det solidariska tänkandet inom sjukvård, omsorg, skola, offentligt ägande osv till en vinstmaximeringsprincip. Frågan som hela tiden måste ställas är alltså är vi för fega i vår berättelse och därmed faktiskt inte av väljarna uppfattas som ett verkligt alternativ. Detta har även fått mig att även tänka om beträffande vår partiledare Mona Sahlin, som jag helhjärtat stött och naturligtvis fortsättningsvis respekterar. Men hennes teser skall inte oreflekterat accepteras.

Berättelsen om Sverige
Författaren Kristian Lundberg skriver då och då i Helsingborgs dagblad och i november undersökte han med rubriken ovan ”det intellektuella sveket när berättelsen om dagens klassamhälle”.  : Jag hänvissar till den fullständiga artikeln och nöjer med några axplock:

Var finns arbetarkulturen?
Kristian Lundberg berättar om hur det var för under Socialdemokratins och arbetarrörelsen framväxt och frågar:
” Så är det inte nu kan jag säga. Var finns de samtida arbetarförfattarna?
Var finns bildningsförbunden? Var finns berättelsen om arbetaren, dessa 22 procent som röstade på Socialdemokraterna? I vems berättelse kan vi finna sammanhang och hopp, tradition och förnyelse?” ... Men vem berättar idag om den arbetande klassen, vem försöker sätta ihop delarna till en helhet? Vem skriver hemtjänstens roman? Vem skriver städarens dikt? Var finns de papperslösas berättelse? Hur skall vi kunna förstå varandra när den samtida dikten och prosan står främmande inför våra villkor?.. Var är romanen om vår samtid, som alls inte är en smart snubbe med backslick utan snarare en invandrare på ett bemanningsföretag?”

Solidaritet ersatt med offentlig upphandling
Han pekar på exemplet för den moderna politikens bestämmande:
”Det jag egentligen vill skriva om är det faktum att man numera löser frågan om bostadslöshet i Malmö genom offentlig upphandling; vilket naturligtvis kan få orimliga konsekvenser när den som lägger lägst bud blir den som vinner kampen om de bostadslösa” Och detta exempel gäller naturligtvis också skolans barn, de sjukas vård och de gamlas omsorg mm.

"Vi har förlorat kontakten med vår berättelse, vår historia.”
Kristian Lundberg konstaterar att flera är inne på detta tema med berättelsen: ” Det är en bild av ett parti som har förlorat sitt sammanhang, sin egen historia, på samma sätt som en klassresenär skäms över att bära namnet Glenn eller vara uppvuxen på en bruksort... Det är möjligt att valförlusten i själva verket är en konsekvens av att Socialdemokratin under många år har monterat ner folkbildningstanken, att vi som skriver skönlitterärt har vänt oss bort.  Välfärden har kommit att handla om materiella framsteg, aldrig existentiella, och det är ett misslyckande som vi vänsterorienterade författare får ta på oss.  Den politiska rörelsen har i sin tur vänt sig bort från sitt litterära arv, sin historia.”

Socialdemokratin måste förändra verkligheten för den arbetande klassen!
Hans slutord bränner (men läs hela hans välskrivna artikel på länken ovan): ”Hur valförlusten uppstod? Det var inte väljarna som svek. Det var partiet. Det var också vi som svek, vi som kan skaffa oss mandat för berättelsen om samtiden. Det var partiet som hade glömt sin ideologi och förlorat sitt sammanhang, eftersom man istället för att försöka läsa och skriva samtidsberättelsen, försökte sälja ut sjukvården, besatt av tanken på att uppdatera sig när svaret istället var att vända tillbaka till utgångsläget, nämligen att förändra verkligheten för den arbetande klassen.”

Jag hoppas Kristian förlåter att jag använt hans text i så stor utsträckning men hans välformulerade artikel sätter på pränt det som jag själv känner men inte kan uttrycka lika väl. Jag tyckte också därför att det var skam att den försvann i ett tidningsarkiv.
Det är väl bekant att Kristian Lundberg själv bidragit med en fin, pribelönt arbetarskildring i boken Yarden.