Plötsligt blir det en debatt om vi ska verka för tillväxt eller inte. Gjorde vi något annat under hela 1900-talet, och hade vi haft den fantastiska utveckling som det blev om inte kampen för ökade resurser att fördela till flera hade förts ...
Under 1990-talet blev det sedan allt tydligare att tillväxten inte kunde vara ohämmad, eller ostyrd, om vi skulle ha kvar en god miljö att leva i. Efter flera världsomspännande uppgörelser (bl a konferensen om miljö och utveckling i rio de Janeiro 1992) blev det klart att vi måste sträva efter en hållbar tillväxt, med andra ord förena miljömässig, social och ekonomisk utveckling. Runt om i landet arbetades intensivt med Agenda 21 som verktyg (alltså inte bara ett miljöverktyg) och det satsades stora pengar i landets kommunder på detta - runt 6 miljarder på en femårsperiod (med Anna Lindh i spetsen som miljöminister).
Alltså: självklart att vi ska verka för ökad tillväxt - men en tillväxt som ger förutsättningar för bättre miljö och ökad solidaritet.
Rolf L.
2010-12-23, 00:07 Permalink
Andra bloggar om: Socialdemokraterna Politik Tillväxt
Att det blir debatt om "tillväxt" är egentligen inte det allvarliga. De flesta ser tillväxt som en förutsättning för ökad sysselsättning och att människor får det bättre rent allmänt. Det är lätt att vinna den debatten med sakliga argument.
Det allvarliga är att "tillväxt" i en del kretsar har blivit ett skällsord, en etikett som man använder när man vill antyda att någon annan debattör fiskar i grumliga vatten. Renläriga är emot tillväxt! Och när man väl nått dit hän, så har debatten blivit mer emotionell och irrationell, och det är inte längre möjligt att ta den sakliga diskussionen om varför tillväxt borde vara en självklarhet. En diskussion som uppenbarligen såväl hade behövts.
Tack vare socialdemokratisk tillväxtfientlighet har Sverige rasat, medan Schweiz håller ställningarna i välståndsligans topp. Försprånget som Sverige hade efter andra världskriget är utraderat sedan länge. Vi har mycket att "tacka" Palme och hans efterträdare för.
CG-Jansson;
Den så kallade "tillväxtkritiken" handlar i huvudsak om den tvångsmässiga tillväxt som är inbyggd i vårt penningsystem. Tvånget, imperativet, uppstår genom att pengar till räntor egentligen inte finns i vårt samhälle. Räntor kan inte skapas på samma sätt som banken skapar själva lånebeloppet, dvs genom att utöka sin balansräkning. För att alla låntagare löpande skall kunna betala tillbaka lån plus ränta krävs istället att den totala lånevolymen (läs penningmängden) växer i tid och evighet. Detta är en schematisk bild, i verkligheten är det lite mera komplicerat. Bland annat finns det en nettotillströmning av pengar från realekonomin till den finansiella sektorn som bl a innefattar det fatala felet att inbetalda räntor till bankerna INTE i tillräckligt hög grad strömmar tillbaka till låntagare och potentiella låntagare i realekonomin. Penningmängden är alltså "dömd" att växa, om vi inte vill dras med konkurser, recession, deflation etc. Antingen är det expansion eller kris. Det finns inget mellanläge. Ju högre räntenivå desto större tvång. Ju rikare landet blir, desto mer måste landet låna i det privata banksystemet, detta enbart för att alla skall kunna amortera lånen/penningmängden plus ränta. Vi lever mitt inne i en paradox. Det faktum att privata banker till 95% övertagit skapandet av våra "pengar"med räntekrav återverkar naturligtvis direkt som krav på motsvarande BNP-tillväxten. Något som ansvariga politiker hittills har anammat till 100 procent. I sig är detta mycket förståeligt. Mängden varor och tjänster bör ju naturligtvis följa samma typ av exponentiell utveckling som ökningen av penningmängden, dvs kreditexpansionen. Annars blir det inflation och/eller prisbubblor. Just nu står vi emellertid inför såväl en global skuldmättnadskris som en tilltagande miljökris. Hur löser vi detta? Grundproblemet är att den privata sektorns idéer, branscher och kundunderlag helt enkelt inte kan följa med en accelererande exponentialkurva när den drar på ordentligt mot oändligheten. Det samma gäller uttag av råvaror i naturen. Förr eller senare blir det stopp. I naturen kan exponentiella processer iakttas i form av ohämmad bakterietillväxt och cancerceller, dvs företeelser som ofta slutar med värdorganismens död. Jordklotet har förvisso ännu inte gått under, men det privata banksystemet kräver alltså med sin konstruktion att den mänskliga aktiviteten skall följa samma typ av utveckling som cancerceller uppvisar. Det finns alltså anledning till eftertanke, minst sagt! Och det är nu politikens uppgift att rätta till detta vansinne. Marknaden klarar det inte, marknaden har helt enkelt inte de rätta verktygen. Så vad är lösningen då? Ja, det finns ett antal varianter. Den absolut bästa lösningen är enligt mig (och andra) inte en fullständigt räntefri ekonomi, lösningen är faktiskt mycket enklare och mer pragmatisk. En lösning med socialdemokratiska förtecken. Ett typiskt socialdemokratiskt genidrag. Avslöjar inte mera nu - dels blir inlägget blir för långt, dels är frågan är om intresse öht finns bland er politiker, dvs om ni kan godkänna problemformuleringen ovan. Det finns alltså förslag som i ett slag löser nästan samtliga problem, och som innebär en mycket positiv framtid för socialdemokratin. Eller om man så vill en positiv framtid för politiken och demokratin. Hoppas att intresset är väckt.
Håkan, det du säger är nog i sak korrekt, men jag tror att du har blandat ihop begreppen lite. Du pratar om tillväxt med avseende på penningmängd. Jag kan lova dig att när politiker säger att de "vill värna tillväxten" så är det inte tillväxten av penningmängden som avses.
Rolf Lindell: Du har en poäng där, CG Jansson!
CG:
Nej, jag har inte blandat ihop begreppen. Jag försöker visa på sambandet mellan dem. Visst, vi menar oftast BNP-tillväxten när vi talar om tillväxt, men min poäng är att penningmängdstillväxten är den av de två som med nuvarande system sker á priori. Detta beror på ränta på ränta, dvs den automatik som finns inbyggd i det privata banksystemet. BNP-tillväxten behöver sedan hänga med i penningmängdens tillväxttakt för att undvika obalanser. Men det är just detta realekonomin inte klarar av. Produktion av varor och tjänster kan inte växa exponentiellt i längden. När det inte går längre uppstår olika typer av krissymptom, t ex bubblor, spruckna bubblor, bank- och finanskriser, konkurser, arbetslöshet, recession etc. Men ansvariga politiker och bankfolk försöker naturligtvis i första hand och med alla medel få realekonomin att hänga med i den för bankväsendet nödvändiga tillväxttakten hos lånevolymen/penningmängden. Härav det orealistiska exponentiella tillväxtkravet på BNP, plus div andra underligheter.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |