Valet gäller USA/NATO eller FN!

Pierre Schori skriver klokt på DNdebatt ”Sverige måste satsa på tiden efter kriget i Afghanistan” . Han talar om att Sverige ska ledas av FN i Afghanistan – inte av Nato. Den svenska utlandsstyrkan skulle då återgå till att försvara folkrätten. De skuggsamtal som pågår med talibanerna måste omvandlas till seriösa förhandlingar innan det blir för sent för kompromisser. Att Sverige valt att strida under Nato:s ledning i stället för att stödja de många FN-ledda operationerna har diskvalificerat oss från att spela en traditionell svensk roll, som att förorda eld upphör och förhandlingar. En lång rad exempel, som han redogör för i artikeln, avvisar dessutom myten om att det inte går att bistå afghanska kvinnor utan vapenmakt. Det finns anledning att se till den aktuella debatten i USA och FN.

Uppfattar afghaner att vi inte skall vara ”stridande” utan ”stödjande”

Till detta anknyter bloggaren Ola Möller i Staffanstorp med sitt ”Olyckligt om Afghanistan”  som drar samma slutsats som Schori, att det inte är så lätt att vinna respekt för övergående från ”stridande” till ”stödjande”. Frågan är om vi sumpat vår möjlighet att komma civilt till tals genom just vår militära insatser under NATOs befäl? Och Ola frågar befogat om inte just den uppgörelse som skett låser oss vid en militär utveckling som inte beaktar hur verkligheten blir framöver. ”Hur klargör man för en taliban att nu är vi här för att hjälpa inte för att skjuta skallen av dig”

USA bestämmer genom NATO vår ”alliansfria politik”

Göran Rosenberg är också i sin ledare inne på liknande spörmål ”Varför i Afghanistan?” . Han klargör bakgrunden till insatsen och menar att man talar med mycket små bokstäver om att Isaf-styrkan opererar under Nato. Ja att den internationella insatsen i Afghanistan vilar på ursprungligen amerikanska politiska och militära överväganden ... i kölvattnet av den 11 september 2001 och det efterföljande kriget mot terrorn... På kort tid har Sverige... bytt försvarspolitik och hotbild och i princip också världsbild, utan att det riktigt framgått att det är en politik som vi inte längre formulerar själva. Vår fortsatta militära alliansfrihet till trots vilar vår nationella säkerhet allt mindre på nationella bedömningar och beslut. Utan alltså via EU och Nato på USAs.

Vill Moderaternas Carl Bildt alliansfrihet?

Man kan fråga sig varför det blivit så att vår alliansfria politik knappast längre är en bra beskrivning av vårt förhållningssätt. I detta sammanhang är bakgrunden till Carl Bildts och Moderaternas hållning intressant att fördjupa utöver Bildts patetiska skriverier om Nationell skyldighet eller DNs lika grönköpingsmässiga ledare ”Nödvändig enighet” . I SvD förekommer en läsvärd debattartikel ”Bildt smyger in Sverige i Nato” : Steg för steg framstår det verkliga motivet för Sverige att delta i kriget i Afghanistan: att kvalificera sig som en pålitlig partner till USA och Nato i militära operationer. Detta undviker dock politikerna att tala klarspråk om. Man skriver: Det regeringen inte vill berätta för de svenska väljarna säger man i utländska medier. Carl Bildt skrev i Washington Post den 8 januari 2010 tillsammans med Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen: ”Europa kan ta sitt ansvar och dela bördorna med USA... Det torde vara första gången en svensk utrikesminister skriver sig ihop med Natos generalsekreterare (även om han nu råkar vara dansk).

Bildt var redan på 80-talet bundis med Reagans och Bushs krigshökar

Britt-Marie Mattsson har på Forums förlag gett ut en intressant bok ”Neutralitetens tid – Svensk utrikespolitik från världssamvetet till medgörlig lagspelare”. Hon skildrar där bl.a. den långa konflikten mellan Högerpartiet/Moderaterna om utrikespolitiken, där socialdemokraterna höll på FN och vissa bilaterala hjälpprojekt medan M, främst genom Carl Bildt, lierade sig med krigshökar under Reagen såsom Wolfowitz, Perle, Burt och sedan under Bush d.y. Wolfowitz, Rumsfeld och Cheney. Han deltog också aktivt i det internationella lobbyarbetet för en invasion av Irak. Bildt sökte också kontakter i Europa och lierade sig framförallt med Kohls tyska kristligt konservativa och hade en starkt uttalad kommunistskräck (vilket inte gäller när goda affärer kan vankas).

Detta utgör ett historiskt beskrivning som kastar visst ljus över till Bildts och Moderaternas utrikespolitik i dag men som borde göra oss socialdemokrater särskilt vaksamma.