Kan man vara vän till båda?
Att vara Israel-vän innebär för mig att jag naturligtvis tar kraftigt avstånd från Hamas yttringar om att förneka Israel existensberättigande. Det innebär också att jag tycker att Israel har rätt att försvara sig om det blir angripet. Och jag fördömer raketbeskjutning av israeliskt territorium. Men det innebär också att jag med sorg och ilska ser hur ”vänner” beter sig ibland. Att vara Palestina-vän innebär i stora drag samma sak, nämligen att jag fördömer israeliska övergrepp mot arabiska medborgare och angreppen mot Palestinskt territorium. Men är det verkligen möjligt att - utan bli schizofren – vara vän med båda? Och varför är det som att kliva i ett getingbo att även i Sverige diskutera detta?

Är Israel en demokrati?
Ja, jag är – och har alltid varit - vän av den israeliska statsbildningen. Det innebär att jag under lång tid översett med att en del av invånarna i Israel inte haft samma demokratiska rättigheter som judar. Och det kunde jag tänka mig under en övergångstid innan läget stabiliserats. Men nu finns inget försvar för att den israeiliska staten inte normaliserar förhållandena så att alla medborgare, även araber, har samma medborgerliga rättigheter. En stat som inte fullgör det elementära, nämligen att ge alla medborgare grundläggande demokratiska rättigheter, s.a.s. en partiell demokrati, fyller enligt min mening inte kraven på en rättsstat, eller demokrati i statsrättslig mening.

Israels sätt att hantera grannkonflikter
Jag har ingen åsikt om de tidigare konflikterna. Men Isaraels agerande under Gazakonflikten och försöken att snöra av Gaza från yttervärlden rymmer en sådan aggressivitet att det uppenbarligen bara är ägnat att skapa oförsonlighet i generationer. Den senaste krigsinsatsen är dessutom så makalöst omdömeslös när det gäller att bruka moderna tekniska krigsmedel mot bostadsområden o.likn. att jag har svårt att förstå hur den överhuvudtaget kan försvaras. Det är med stor sorg jag ser detta eftersom det är humanistiskt omöjligt att ställa upp på detta övervåld. Med förtvivlan frågar jag mig är inte Israels möjligheter att överleva beroende av att man gör minsta försök att normalisera sina relationer till grannarna?

Fredsförhandlingar
Jag har alltid hoppet att fredsförnuftet skall segra. Just nu är hoppet för de återupptagna förhandlingar ganska litet för att inte säga obefintligt. Grunden är den som den sammanfattades av en palestinsk politiker: Medan vi sitter och förhandlar om en bit ost så äter Israel under tiden upp en bit av osten. Västbanken, som ockuperades av Israel i sexdagars-kriget 1967, brukar liknas just vid en Schweizerost. De judiska bosättningarna och vägarna skär igenom de palestinska områden och skapar en rad hål i vad som är tänkt att bli en självständig palestinsk stat. Osten har genom åren fått fler och fler och större och större hål, Bosättningarna är olagliga och i strid med internationell rätt. På båda sidor finns fundamentalister: Hamas som vill kasta judarna i havet och ortodoxa judar i regeringen som vägrar lämna ifrån sig Västbanken överhuvudtaget. Ja dessa israeliska högerpartier vill t.o.m. bygga så många nya bosättningar som möjligt för att stärka Israels förhandlingsposition och säkra framtida kontroll över denna del av Palestina.