De nya Moderaterna kallade sig under förra valrörelsen ett arbetarparti. Nu har aptiten vuxit och i annonser har man blivit det enda arbetarpartiet.
Ja, mer än så: man säger sig också stå över alla särintressen och helt enkelt vara det statsbärande partiet. Även sympatisörer kan känna obehag inför denna storvulenhet och få associationer till Nazityskland eller Sovjetunionen. Men moderaterna bygger i själva verket vidare på en svensk tradition som går tillbaka till 1800-talets statsfilosof Christopher Jacob Boström. Boström menade att särintressena inte skulle få påverka statens verksamhet. Enligt Boström var det ämbetsmännen som förmådde höja blicken och se vad som var bäst för landet i dess helhet. Enligt Reinfeldt är det han själv, Anders Borg och några till som har den förmågan.

Men därmed vill han avskaffa själva politiken sådan den har utvecklats under det senaste århundradet med partier som både har sina idéer och ideal och sin huvudsakliga förankring i vissa skikt i samhället. Resultatet blir en blank och tom yta som döljer de verkliga sär¬intressen som Reinfeldt representerar. Reinfeldt vill inte avslöja var hans parti får sina pengar ifrån. Förklaringen är enkel. Då skulle den blanka ytan krackelera.

I stället väljer han med stor skicklighet att göra förtroendet till den avgörande frågan i valet mellan alliansen och de rödgröna partierna. Vem har människor störst förtroende för, honom eller Mona Sahlin? Reinfeldt är som en hovmästare, rak i ryggen och klädd i diskret mörk kostym. Han är beredd att servera alla och envar, inte bara grevar och baroner utan också Kolingen och hans kompis. Men på ett villkor! Kolingen måste ha jobb – annars åker han ut. Arbetslinjen måste gälla.

Reinfeldts arbetslinje kommer mig att tänka på den engelska fattigvårdskommission som var så viktig för det samhälle som industrialismen höll på att skapa. I kommissionens betänkande från år 1834 hyllas verkligen arbetslinjen. De avgörande orden lyder: ”Varje öre i bidrag som tjänar till att göra de fattigas villkor mer tilltalande än den frie arbetarens är en premie för lättja och synd.”'

Det sovande folket

Fredrik Reinfeldt har själv tillsammans med bl.a. Per Schlingmann 1993 skrivit boken Det sovande folket, där stor del av folket framställs ”som döva kravmaskinder” eller ”en grupp människor som förutsätter att de skall försörjas av andra, att de skall få bidrag..” Där han öppet pläderar för att ”överge den generella välfärdspolitiken” med tanken att inget stöd över svältgränsen skall skattefinansieras för medborgarna ”som är av naturen lata”. Det är alltså så som det moderata budskapet lyder bakom de påklistrade triangulerade PR-flosklerna.

Rösta Rödgrönt så slipper du Fredrik & Co i fortsättningen!