Två arbetarpartier?
Själva inslaget bestod av en slags ytlig genomgång av blockskillnaderna som slutade med summeringen att nu fanns det ju dessutom två arbetarpartier så allt är så lika! En inrikesreporter som uttrycker sig på det sättet har verkligen fallit i moderaternas fälla. För det första finns inte två arbetarpartier utan ett arbetareparti och ett nytt arbetarparti. E-ts bortfall innebär en stor skillnad både när det gäller insatser för att skapa jobb, utbilda arbetslösa och missgynna arbetarnas organisationer. T.o.m. moderaternas omfamning av kollektivavtalet har visat sig vara en utdragen dödssuck, vilket bl.a. framgår av lönedumpningen inom byggnadsindustrin. ”Vi kan inte konkurrera längre”  och ”Vi kan aldrig konkurrera med de oseriösa företagen”. En inrikesreporter som mörkar detta är inte värd namnet reporter, än mindre inrikesdito, utan snarare en högeralliansens hejduk

De rödgröna har accepterat de borgerligas skatter?
I inslaget sas också att på skatteområdet var det heller ingen skillnad eftersom de rödgröna nu i stort accepterat jobbskatteavdraget och bara skulle genomföra en helt uddlös förmögenhetsskatt! För det första så handlar det inte om någon acceptans från de Rödgrönas sida. Det har däremot sagts att under en första mandat period kan man inte i ett slag förändra läget som jobbskatteavdraget åstadkommit. Man accepterar inte alls att försörjningen av Välfärdssverige undergrävts genom att skatterna sänkts med över 100 miljarder och detta på ett sådant sätt att merparten kommit de rikaste till del. Och att detta skall fortsätta med ytterligare upp till 100 miljarder med början i det femte jobbskatteavdraget Men denna ideologiska skillnad har helt undgått ekots inrikesreporter. Att de Rödgröna helt vill ta bort skatteorättvisan för pensionärer och genom återinförande av en beskattbning av de odrägligt rika tycks inte heller ha noterats. Detta framgår bl.a. av Thomas Östros artikel ”Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande” i DN i dag. En inrikesreporter som inte noterar detta är inte värd namnet reporter, än mindre inrikesdito, utan snarare en högeralliansens valarbetare

Skall kunderna i välfärden vara vinstobjekt?
Här handlar det återigen om ekots ideologiska blindhet. Inrikesreportern sa att beträffande välfärden så har ju de Rödgröna accepterat privatiseringar både när det gäller sjukvård, omsorg och skolor. I så motto att man inte tänker förbjuda privat verksamhet är det riktigt. Motivet när S tillät privatisering av exempelvis skolor var just att man ville ge möjlighet för privata pedagogiska intiativ som kunde berika skolväsendet i stort. Däremot är det helt missvisande att påstå att denna typ av välfärd skulle lämnas ut för vinstspekulation till ett mindre antal stora riskkapitalbolag. Istället har det talats om hur man skall förbjuda möjligheten till vinst i dessa sektorer för att s.a.s. skattebetalarnas pengar inte skall gå direkt i rikas fickor och dessutom undandras beskattning i Sverige. Privatintresset för sjukvård, omsorg och skola skulle också med en sådan reform falna. ”Skolan är en sedelpress för aggressiva aktiebolag” och ”Släng ut välfärdens fiender”. En inrikesreporter som inte ser eller hör detta är inte värd namnet reporter, än mindre inrikesdito, utan framstår snarare en högeralliansens påhejare.

Varför då en ”högeralliansens hejduk”?
Varför framstår en sådan brist på ideologisk observans som propaganda för högeralliansen. Jo, borgerligheten är inte intresserade av att få belyst skillnader, exempelvis hur Svenskt Näringsliv som organisation gynnas medan arbetarnas fackorganisationer missgynnas, att skattesänkningarna till största delen kommit de rika till del, att”välfärdens kärna” i privat regi med lönsamheten som ledstjärna innebär att skattepengar går i de rikas fickor. Högeralliansen vill just att det skall uppfattas som om det finns två arbetarpartier, varvid det nya är det bästa. Ekots inrikesredaktion har alltså helhjärtat ställt upp som Schlingmans bundsförvant