Socialdemokraterna och Centerpartiet är båda sprungna ur folkrörelser i breda folklager. Centern, som tidigare hette Bondeförbundet, organiserade huvudsakligen småbönder medan storbönderna var en del av högern. Både S och C hade nära kopplingar till nykterhetsrörelsen och hade även den del andra beröringspunkter, särskilt på landsbygden och i mindre orter.

Man kan därför undra över varför samarbetet mellan en framväxande arbetarrörelse och bonderörelse inte ledde till mer samverkan än vad som blev fallet. I demokratifrågan var det främst socialdemokrater och tidiga liberaler som samarbetade. Visserligen samverkade Erlander och Hedlund en hel del fram till ATP-valet, och visserligen har S och C med sina trådar ut i folkrörelserna även samverkat under senare år, bl. a. i energipolitik och när det gäller hållningen till kärnkraftens framtid.

Så hur har det blivit så här? Ett centerparti som gör allt för att få vara med stora starka nya högern och därmed opinionsmässigt förknippas med Stureplan, kärnkraft och allmänt sosseförtal?

Här i Stockholm mätrktes tendenserna redan i slutet av 90-talet. De unga centerpartisterna i Kommunfullmäktige var ofta mer höger än högern själv, samtidigt som centerns ledare Olof Johansson på riksplanet kallade moderaterna för ett "ytterkantsparti". Uppenbarligen har man bedömt att centern för att kunna växa i storstadsområdena måste skilja ur sig från sina gamla traditioner och profilera sig som ett tillväxtparti på högerkanten. Det är vid sådana förändringsaktioner som pendlen gärna slår över - man uppnår inte ett jämviktsläge, utan pendeln slår gärna över åt andra hållet. Dessutom görs inte alltid sådana förändringar ostraffat. Några 10 % ser det inte ut att bli; i stället lever partiet nu farligt nära 4 %-spärren.

Precis så är nu läget. Maud Olofsson kramar kärnkraft och prisar kinesiska ledare utan att beröra mänskliga rättigheter. Federley och andra knyter centern till Stureplans stekartillvaro, centerns enda representant i fullmäktige pläderar i sin iver att få uppmärksamhet för skyskrapor både här och där utan större hänsyn till omgivningen. Och CUF - mest anmärkningsvärt av allt - sänker sig så lågt att man myntar kampanjuttryck som "Fuck facket 4 ever"!

Jag menar: Hur historielös kan man bli?

Om dagens Centerparti kan man alltså ställa sig frågan om utvecklingen ska ses som skämt eller tragedi. Själv tycker jag det är tragiskt med tanke på den roll som C/Bf ändå har spelat i modern svensk politik.

Rolf L.