Konstigt att en så elak skribent själv är så känslig

Jag försökte halvhjärtat säga något att det är säreget att han är så känslig som är så elak mot andra i sina texter och att jag bara påstått att han fått en tråkig helsida en gång i veckan som avgångsvederlag. Detta drunkande emellertid i högtalaren som vid motsägelse bara höjde volymen. När jag började skratta av det komiska i situationen så avrundade Perte med salvan: Jag har nu sagt vad jag tycker om sådana lögnhalsar som dig och skällt ut dig för att du förföljt mig. Jag kommer aldrig mer att prata med dig och lägger nu på. Det avslutande klicket i telefonen gjorde mig naturligtvis ledsen eftersom jag alltid drömt om en ingående dialog med Per T. Ohlsson.

Det är fel att jag ”förföljt” Perte

För mer än något år sedan skrev jag en kritisk blogg om en annan artikel av Perte och fick då – eftersom jag har egenheten att skicka en mejlkopia till dem som jag kritiserat på min blogg - svar via hans sekreterare att han inte skulle läsa mina mejl och inte ville ha med mig att göra. Jag lägger mig naturligtvis inte i om andra använder deleat-knappen för mina mejl men anser fortfarande att mitt förfaringssätt att översända en kopia är hederligast. Så har jag gjort i alla mina bloggår och kommer att fortsätta med detta. Detta kan ju knappast betraktas som förföljelse om man inte går med nerverna utanpå huden och inbillar sig att man är centrum för alla andra uppmärksamhet.

"Psykopatisk bindning" eller förföljelsemaniska drag?

I det sammanhanget beskyllde Perte mig också för en "psykopatisk bindning till honom" vilket säger mer om några slags förföljesemaniska drag hos upphovsmannen än något om mig. Jag tror ingen mer än Perte själv erinrar sig när jag, bortsett från gårdagens, senast kritiserade honom. Däremot finns det en hel del andra skribenter – även på Sydsvenskan – som råkat ut för ett och annat nålstick från mig. Det blir ju helt enkelt så eftersom Sydsvenskan framträder som beroende liberalt regeringsorgan och det ju knappast är min melodi. Sedan att Perte ger sina skriverier en kvasivetenskaplig form gör dem ovanligt sårbara och såsom patetiska lockande att skriva om.  Som skribent måste man ju tåla motsägelse utan att dra paralleller till sjuklighet.

Vad var det nu som var så hemskt i min blogg?

Jo, jag hade skrivit att han petats och fått avgångsvederlag. Och beträffande ”petningen” så hade han ”skriftligt på att han avgått själv för att bli en friare skribent”. Ja det är naturligtvis korrekt utifrån Pertes perspektiv. Men man kan spekulera över hur det sköttes för att få fram den betydligt friskare politiske redaktören Heidi Avellan – i vart fall kan man konstatera att tidningen därmed gjorde ett ”förmånligt köp”. Och ”avgångsvederlaget vara bara lögn eftersom han aldrig fått något sådant och sin helsida hade han haft även som politisk redaktör”. Nu har jag bara påstått att han fick en helsida i veckan som avgångsvederlag och jag vill nu förtydliga det att han fick trots att han avgick som politisk chefredaktör behålla sin sida såsom "avgångsvederlag". Detta har ju inneburit att den nya politiska chefredaktören hänvisats till lördagar. Så så var det med den saken.

Men resten då..

Min blogg”Borgerlig mediakritik mot S - ett sätt att dölja sammanbrottet i högerpolitiken” omfattade ju ett ingående resonemang om de punkter som fanns i Pertes krönika med en alternativ – inte beroende borgerlig – tolkning. Men dessa resonemang var inte föremål för den fradgatuggande Pertes telefonsamtal utan bara dessa småsaker som får skrivas på en bloggkrönikörs självklara rätt att vinkla verkligheten litet. Men med det temperamentet så får man gratulera Sydsvenskan till att man numera har en en politisk chefredaktör som aldrig skulle haft det dåliga omdömnet att ringa upp och försöka ta en politisk motståndare i örat på ett så barnsligt narcissistiskt sätt. Detta med yttrandefrihet är faktiskt inte bara en rättighet för etablerade journalister.