När Göran Hägglund plötsligt tog till orda som företrädare för "verklighetens folk" var den första reaktionen att populismen fått ett tydligt ansikte i svensk borgerlig politik. Det var enligt Hägglund för många kulturpersoner m fl som tyckte en massa saker. En möjlig tolkning var att verklighetens folk drabbas av en massa löst tyckande som kanske snarast borde förbehållas professionella politiska tyckare, kanske som Hägglund själv, som ju har tyckt en hel del under åren? Desperat tycktes Göran Hägglund söka ett sätt att profilera sig så att han inte alldeles försvinner bakom stora starka moderater.

Efter ett tag drogs en barmhärtighetens tystnadsslöja över utfallet.

Men plötsligt slår han till igen (AB debatt 4 april). Nu tycks han vända på resonemanget, för nu handlar det om att de som skulle kunna kallas "köksbordens folk" inte bara ska skonas från allehanda lösa tyckare utan även från politiska beslutsfattare. Beslut ska fattas vid köksborden; vem som ska avgöra om olika köksbord kommer till olika beslut som angår dem båda eller kanske många flera, framgår inte. Kanske Hägglund, trots allt?

Peter Andersson har i sin blogg (http://peterlandersson.blogspot.com/2010/04/jag-forstar-inte-goran-hagglund-och-kd.html) visat hur Göran Hägglund här återanvänder gammal MUF-retorik från några decennier tillbaka i tiden. Själv kommer jag att tänka på stockholmsmoderaternas slagord från tidigare valkampanjer som använt samma stridsrop i debatterna. Men den som har följt alliansens politik och beslutsfattande hittar inte många köksbord bland beslutsfattarna.

Regeringen har ju redan tidigare en framstående populist i Maud Olofsson (C). Nu tar tar Göran Hägglund (KD) upp kampen om vem som är värsta populisten i dagens regering.

Rolf L.