Men samtidigt: Den skada hon fick vid kraschen sitter fortfarande kvar. I dagens SvD säger hon ”det blöder fortfarande i underbenet”. Hon har alltså fått en ordentlig skada men väljer att åka ändå. Det är mot den bakgrunden som Sune Sylvén, tidigare mångårig sportchef i Svenskan i dagens söndagskrönika frågar: Är framgången värt riskerna”? Han frågar sig var gränsen går och hur mycket uppoffring och risktagning är ett OS-guld eller brons egentligen värt. I vissa lägen är det så obehagligt att ”det i vissa lägen nästan tycks vara viktigare att vinna än att leva”.

Frågorna är berättigade. Sune Sylvén ska ha heder av att mitt i vår medaljglädje stillsamt ställa dessa frågor. Om jag får tillfoga en aspekt, så är det denna: Vilka signaler skickar Anjas och andra OS-hjältar som biter ihop och kämpar vidare trots skador och risker?

Positiva signaler är naturligtvis att man inte ska ge upp utan kämpa vidare.

Men negativa signaler finns också. Hur många föräldrar till idrottande barn har inte fått kämpa för att de ska förstå att inte ställa upp i nästa lopp eller match när de har en förkylning i kroppen eller skada av något slag? Och att det kan riskera hälsan både nu och i framtiden om man inte lyssnar på kroppens signaler? Eller att det faktiskt kommer nya lopp/matcher?

Hur lätt blir det i fortsättningen att övertyga prestationsinriktade barn att det faktiskt kan vara klokare att stå över?

Heder åt Sune Sylvén som tar upp frågan om framgång och risker mitt i allas vår OS-glädje!

Rolf L.