Alla har vi helt vanmäktiga följt det akuta räddningsarbetet på Haiti och satt in stödpengar på hjälporganisationernas olika konton. Alla är vi också överens om att infrastruktur i form av bostäder, vägar, kommunikationer, skolor och sjukhus är av grundläggande betydelse. Men så kommer ett skede då alla räddningsarbetare och rapportörer åker hem och vardagsarbetet börjar. Då är Lundahls och Schoris frågor centrala: hur ska samhället långsiktigt kunna fungera på ett tryggt, rättvist och demokratiskt sätt?

Då gäller det att få fram resurser för de icke-materiella system som behövs för att landet och städerna kan fungera. Det gäller rättsväsendet, demokratiska institutioner och en fungerande samhällsadministration. När infrastrukturen så småningom har utvecklats, vad kan världssamfundet göra för att förhindra att allt rinner ut i sanden beroende på att Haiti sedan länge är ett samhälle i demokratisk upplösning, med förtryck och rättsosäkerhet för de enskilda människorna? Vad kan göras för att människorna i detta land ska kunna få en verklig chans att bestämma sin egen framtid med jobb, trygghet, rättvisa och demokrati? FN måste självfallet vara med som bas men klarar sannolikt inte av uppdraget på egen hand. Det fordras ett samordnat upplägg av världssamfundet i samverkan med grupper av stater som OAS och EU, enskilda länder och olika finanscentra. Det måste vara en prioriterad åtgärd att få fram en sådan samlad bas för återuppbyggnaden. Det finns ett samordningsorgan inom FN för akutinsatser – Ocha – men inte någon motsvarighet till de långsiktigt hållbara insatser som behövs för återuppbyggnadsskedet. Kan något sådant skapas?

Kan i detta läge Sverige göra en insats? Inte på egen hand, nödvändigtvis, men regeringen och biståndsminister Gunilla Carlsson (M) kan ta initiativ till att stödja och driva en samlad insats från olika organ för landets återuppbyggnad. Det är sant att EU, som Gunilla Carlsson har framhållit i Agenda (17/1), bistår med stora resurser för både akuta och mer långsiktiga insatser, men EU har ju inte mandat för fysisk planering och samhällsuppbyggnad, så här finns utrymme för svenska initiativ. Genom att ompröva sin syn på hur de svenska resurserna för olika utvecklingsinsatser kan fördelas och satsa på resurser för stadsutveckling och fysiska samhällsuppbyggnadsåtgärder skulle ett sådant initiativ kunna tas. Sida har tidigare har visat sig vara bra på sådana frågor, inte minst när det gäller insatser i Latinamerika. Gunilla Carlsson skulle också inom FN-systemet kunna aktivera UN-Habitat som globalt har erfarenheter av återuppbyggnad av länder och samhällen.

Tänk om ett sådant initiativ kunde underlätta för världens länder att ena sig om att via FN och andra internationella organ samlat fokusera på insatser som tillgodoser både materiella och icke-materiella behov. Tänk om man på detta sätt kunde visa på ett positivt exempel för alla andra folk och länder som lider under fattigdom och förtryck. Visst skulle FN-organ som t.ex. Unicef, WHO, UNDP, UN-Habitat och UNEP, kunna utföra storverk tillsammans om krav på och resurser för detta ställdes för att ta fram långsiktigt hållbart stöd, inriktat mot en samordnad återuppbyggnad av Haiti tillsammans med demokratiskt valda representanter för landet. Kanske skulle en sådan samlad insats kunna fungera som ett gott exempel och ge hopp och nya förutsättningar för människor i andra fattiga länder och städer som drar sig fram utan att våga hoppas på en bättre morgondag.

Tänk om Sverige kunde börja sätta en sådan boll i rullning! Vore det inte värt ett försök, Gunilla Carlsson?

Rolf L.