Författarens rätt att omskapa verkligheten
Tittar man närmare på Neo så visar det sig att Lena Andersson - om man vill vara snäll - begagnat sig av författarens rätt att omskapa verkligheten. Nej, Neo ville under parollen Vi går mot ljusare tider få ihop ett antal tänkare på högerkanten att svara på frågan vad de är optimistiska om inför framtiden. Framstegen inom matematik, idéutveckling, medicin, humaniora, företagande, politik och resursanvändande lovar gott. Nyliberal lycka  handlar alltså mycket om forskningsframsteg på olika områden och när det gäller politik om fortsatt borgerligt styre.

Percy Barnevik och timbrogänget
När man sedan ser till vilka författare Neo vänt sig till så finner man i kretsen Percy Barnevik, förutom vd för ABB mest känd för ett milt sagt hutlöst pensionsavatal, Tanja Bergkvist och Annica Dahlström mest för kända för att ha kritiserat "genusperspektivet" i vetenskapsvärlden, Nicklas Lundblad knuten till Timbro och it-konsult åt högerregeringen, Fredrik Erixon knuten till SvD och Timbro, Marian Radetzki som sagt att demokrati kan vara ett hinder för en rimlig miljöpolitik och Mauricio Rojas politisk vilde på högerkanten mfl. Som sagt är det en brokig skara där det inte ens är fråga om någon nyliberal lycka precis.

Man kan göra våld på det mesta för att få verkligheten att stämma med facit
En sak är författarens rätt att i litterärt syfte redigera om sanningen men när Lena Andersson tar sin förvanskning till intäkt för att tillskriva samtida vänsterintellektuella  pessimism,  dyster ton, psykologiskt dömda att misstro, åsikten att lycka är en "depraverad lyx för en uttråkad elit" blir det patetiskt magstarkt i sökande efter argument. Ja, hon har t.o.m. klart för sig att "när den intellektuella vänstern ... anslöt sig till postmodernistisk identitetspolitik blev det omöjligt för den att tala om mänsklig lycka som mål för politiken, eftersom det förutsätter ”etnocentriska”, ”koloniala”, ”förtryckande" idéer om människan och antaganden om att man inte kränker en grupps ”olikhet” när man tänker sig att lycka för mig är lycka för dig". Nog är det bra skruvat resonemang för att få det att stämma med facit: nyliberal lycka.

Grov förvanskning av Internationalen
Som sista slagkraftigt argument säger Lena Andersson det var länge sedan raden ”Ty Internationalen åt alla lycka bär.” skrevs. Ja, hon har inte ens kunnat läsa innantill att det handlar lycka åt alla. Det är nämligen just det som är den stora skillnaden i dagens politik: för de nyliberala är ambitionen begränsad till lycka för en ekonomisk elit medan vänstern ihärdigt sjunger och arbeter för lycka åt alla. Dessutom bör inte den citerade raden läsas ensam utan i sitt sammanhang med uppmaningen: Upp till kamp emot kvalen! Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär. Det handlar alltså om kampen mot orättvisorna - kvalen - där internationell solidaritet är en viktig ingrediens. Det är alltså något helt annat än den nyliberala internationalen som handlar om fri rörlighet för kapital och fri exploatering av råvaror och arbetskraft.

Lyckan av frihet och jämlikhet
Internationalen handlar om frihet för alla människor, jämlikhet, rättvisa skatter, brodersband och att sätta gräns för de "rovdjur som mättar sig på vårt blod". Att som Lena Andersson använda detta för att ge argument för nyliberalt lyckosökande för den regerande högereliten är inte bara grovt okunnigt och uppseendeväckande osakligt utan ett försök till manipulering i sämsta DN-stil. Där man numera på ledarredaktionen tydligen använder vilka medel som helst för att förtvivlat ge lite glans åt regeringspolitiken: den nyliberala härdsmältan med 500.000 utan arbetslöshetsförsäkring, med massor av sjuka som utförsäkras, orättvisa beskattning med högre skatt för pensionärer, sjuka och arbetslösa, stora statliga lån för att sänka skatterna för dem som redan har det bra.