En fråga som han särskilt uppehåller sig vid i den inhemska politiken rör demokrati, social rättvisa, mångfald och integration. Just när det gäller integrationen så menar han att året medialt har varit Sverigedemokraternas (SD). ”Media har spelat med, inte bara genom att låta trycka en nästan åtalbar artikel av Sverigedemokraternas partiledare, utan framförallt genom att bejaka den agenda partiet önskar sig: Att det talas mer om etniska motsättningar än om sociala klyftor. Medias oreflekterade intresse för SD” och det faktum att vänster-högerkonflikten är för otydlig är enligt Greider orsakerna till att SD under året har vuxit sig starkare.
Göran Greiders slutsats är att media och politiker har bejakat den agenda som SD önskar sig genom att tala mer om etniska motsättningar än om sociala klyftor. Alla partier trängs ju nu i mitten och han blev under s-kongressen i Älvsjö besviken för att man där talade mer om entreprenörer än om sociala klyftor. I själva verket rör det sig om samma gamla klassproblem som vanligt: ”Fattiga människor utan hopp om framtid”. Och när debatten kring de nya reglerna i sjukförsäkringen bröt ut så blev de verkliga skillnaderna mellan olika partier plötsligt tydliga, och då ”var det ingen som orkade höra om SD längre”. Social jämlikhet och social trygghet blev viktigare än frågan om vem som är svensk.
Jag har själv i tidigare blogginlägg kritiserat media för att i onödan bjuda in SD och dess mediaslipade partiledare i vad jag kallar de mediala finrummen. (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1670&blogg=36623). Det betyder inte, vilket en del invänder, att man ska försöka tiga ihjäl SD, men däremot att det inte är nödvändigt att exempelvis erbjuda platser i en ombonad TV-morgonsoffa eller access till de stora tidningarnas åtråvärda debattsidor. Ingen ska inbilla mig att det inte refuseras och sållas ganska friskt i dessa sammanhang (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1670&blogg=35714).
Greiders syn på etniska motsättningar som en del i ett mer övergripande problem, nämligen sociala klyftor, gör det intressant att jämföra hur traditionell s-politik har sett på frågan.
I 1994 års regeringsförklaring framhåller statsminister Ingvar Carlsson att ”demokratins innersta kärna är idén om alla människors lika värde och okränkbarhet. Därför måste diskriminering, främlingsfientlighet och rasism bekämpas varhelst sådana tendenser förekommer. Det ansvaret åvilar var och en av oss som tror på demokratin.” Vidare framhåller han att ”hela vårt samhälle måste nu mobiliseras för att öka integrationen och motverka segregationen. Det gäller arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Det gäller skolorna och kulturlivet. Det gäller kommunerna och organisationerna.” Statsminister Göran Persson uttryckte det i 1998 års regeringsförklaring som att ”social segregation måste motverkas. Kvinnor och män ska ha lika rättigheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund.”
För mig framstår det som självklart att vi allt tydligare behöver visa hur en rödgrön politik ska ta hand om framtidsfrågor som rättvisa, social jämlikhet, hållbar utveckling och god miljö. Greider har rätt: Klassisk socialdemokratisk jämlikhetspolitik är vad som behövs för att inte i onödan, som Greider uttrycker det, bejaka SD: s agenda och därmed bidra till att debatten mer handlar om etniska motsättningar än om sociala klyftor.
Låt oss sluta med att hjälpa in SD till den politiska debattens centrum. För sanningen är ju att det inte spelar någon större roll för SD vad som sägs, utan bara att man uppmärksammas så mycket som möjligt.
Ingvar Carlssons regeringsförklaring från 1994 formulerar problemställningen klockrent: I det demokratiska samhället måste integration och segregation åtgärdas i ett övergripande socialt sammanhang med jämlikheten som grund. Om det görs tydligt minskar snart intresset för extrema strömningar.
Rolf L.
