Den här ofräschheten uppträder naturligtvis på olika sätt hos enskilda ministrar, vilket följande individuella skriftliga omdömen genomgång ger uttryck för. Skriftliga omdömen efter bara tre år borde f.ö. vara i utbildningsminister Björklunds anda.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har alltid haft en butter uppsyn. Den ska förmodligen annonsera seriositet och kompetens. Med sina sorgsna ögon och avvaktande attityd gav han politiken ett annat ansikte i 2006 års dueller med en då ganska trött och sliten Persson. Men nu har han själv blivit trött, anser sig förmodligen missförstådd i sin habila, men inte alls inspirerande ordföranderoll i EU. I själva verket visade det sig att minsta motståndets lag inte kan vara en ledstjärna om man på allvar vill göra skillnad. Och FN-systemet kan man inte klara om man kommer oerfaren eller inte kan utnyttja det diplomatiskt, vilket märktes i klimatförhandlingarna. Hans debattinlägg i Aftonbladet den 23 december visar på en häpnadsväckande oerfarenhet på det internationella förhandlingsområdet.

Utrikesminister Carl Bildt (M) har onekligen en bred kompetens inom sitt område. Men som vanligt störs denna kompetens av fläckvis bristande omdöme. Exempelvis minskade möjligheten att på allvar kunna påverka utvecklingen i Putins Ryssland radikalt genom ett alldeles för okritiskt kompisskap med Georgiens lynniga och cowboyinspirerade president Saakasjvili. Och kan man tänka sig någon annan minister som en lång tid efter sin utnämning har kvar aktieposter i rysk olja och gas? Var det i synen på de gamla öststaterna och deras utveckling som Bildt förlorade ”utrikesposten” i EU?

Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) får likt snörmakare Lekholm en idé. Varför inte lägga all tidigare erfarenhet i en korg, ruska om och se vad som kommer fram. På det sättet kan man lägga sina moderata grundvärderingar om hur samspelet mellan människor, organisationer och regeringar bör vara till grund för en ny inriktning av biståndspolitiken. Att sedan Sveriges goda rykte i olika globala utvecklingsprocesser försvinner spelar tydligen mindre roll. Inte heller att de som ska verkställa politiken – Sidafolket – känner sin kompetens ifrågasatt och dessutom går på knäna.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) går till historien som den som skrotade det svenska försvaret, substantiellt och mentalt. Värnplikten ska avskaffas och Sverige behöver tydligen inte längre ha behov av att kunna producera försvarsmateriel inom sina gränser. Vi är ju numera globala och någon avspärrning från olika handlingspartners i ett krisläge tycks man inte längre behöva kalkylera med. Och om vi skulle behöva mobilisera, så kan vi göra det i god svensk ordning med ordentlig tid, kanske ett år eller mer. Man kan undra vilket värde de baltiska länderna tillmäter Tolgfors utfästelser att vi ska vara med och försvara dem i händelse av kris. Han kan inte ens ordna fram lämpligt utrustade helikoptrar till våra trupper i Afghanistan, eller skydd av polishelikoptrar på militärt område. Å andra sidan är det ju finansministern som är den verkliga försvarsministern så kanske han helt enkelt har lurats att ta en omöjlig ministerpost sedan Mikael Odenberg rakryggat tog sin hatt och gick.

Socialminister Göran Hägglund (KD) har krampaktigt försökt komma in på den politiska banan vid sidan av stora starka moderaterna. Försöket att nischa sig som företrädare för ”vanligt folk” till skillnad från tyckande skönandar i konsten och media misslyckades totalt. Alla märker ju dessutom att han själv, om någon, är en verklig supertyckare. De särskilda stimulanspengarna till landstingen för att minska vårdköerna visade sig hanteras tveksamt, eftersom många landsting genom kreativ statistikföring kunde grabba åt sig bidrag som kanske borde ha kommit andra till del.

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) har gett ödmjukheten ett nytt ansikte. Numera vet vi att det för att vara ödmjuk räcker med att man kan lyssna men sen mycket väl strunta i den kritik som förs fram. Detta kan man sedan krydda med allehanda sifferuppgifter och därmed söka dölja viktiga delar med en teoretisk helhet. Och går inte det hem så kan man alltid skylla på de tjänstemän som ska göra svåra överväganden på basis av oklara instruktioner. Till hennes försvar kan kanske ändå anföras att det kom på hennes lott att försvara och motivera ett inhumant sjukförsäkringssystem påhittat av ekonomerna Borg & Schlingmann och där människor utifrån teoretiska ekonomiska resonemang skyfflas fram och tillbaka mellan vad som är kvar av välfärdssystemen.

Finansminister Anders Borg (M) är tillsammans med den moderate partisekreteraren Per Schlingmann arkitekten bakom alliansens politik på olika områden. Utifrån strikt teoretiska nationalekonomiska utgångspunkter dirigerar man politiken på alla områden. Ve den minister som vågar kliva över de linjer som han har dragit upp. Regeringspolitik som nationalekonomiskt colloqium – där ser man bakgrunden till Borgs sätt att utöva makt.

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell (KD) sitter i lejonets kula och söker intensivt efter eget manöverutrymme. Då blir det att fatta beslut som faller Borg på läppen. Ett sådant är att sälja ut så mycket som möjligt av statliga företag – av ideologiska skäl och oavsett nytta för landet, förstås. Ett annat var att redan vid tillträdet dra in räntebidrag för tillkomst av hyresbostäder, viktiga inte minst i ett växande Stockholm.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) verkar mentalt aldrig ha lämnat Stockholms Stadshus. Redan där gjorde han sig berömd som den som i tid och otid skickade ut pressmeddelanden – stort eller smått spelade ingen roll – och som under fullmäktigesammanträdena ofta syntes på pressläktaren. På samma sätt odlade han en mycket energisk, och ofta nedlåtande stil mot oliktänkande i debatterna. Målsättningen att så småningom bli partiledare sken ganska klar redan då. Hans kritik sammanfattades ofta i s.k. one-liners, inte alltid lyckade, som alltid kunde ge några rader i tidningen. Jämför med hans senaste som utbildningsminister, apropå obehöriga lärare: ”vem skulle vilja bli opererad av en obehörig läkare?”.

Näringsminister Maud Olofsson (C) är som bekant också energiminister. Som sådan har hon sålt sin centerpartistiska själ och öppnat upp för mera kärnkraft för att få igenom sitt befängda krav på vindkraft som den stora källan till framtida elproduktion. Stora delar av gamla folkrörelsecentern är i uppror vilket visar sig i stadigt nedåtgående opinionskurvor. Kanske tror hon att stureplanscentern i storstaden ska väga upp? Som näringsminister har hon varit onödigt kylslagen när det gäller att stötta de fantastiska teamen vid Saab – allt handlar ju i den delen inte om pengar; entusiasm och uppmuntran är viktiga delar och kostar inget.

Miljöminister Andreas Carlgren (C) är förmodligen den minister som det är mest synd om. Han ska basa över några av de viktigaste framtidsinriktade frågorna: Miljö- och klimatfrågorna. Problemet är bara att han är så kringskuren. Det är inte bara finansministern som bestämmer ramarna när det gäller ekonomin, utan här är det hans partiledare, Maud Olofsson, som ytterst bestämmer vad som får göras. Det bildar en svag utgångspunkt i alla diskussioner med företrädare för verksamheter som måste ställas om, om miljöintresset ska kunna tränga igenom.

Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) är en minister som är lätt att glömma. Inte för att han är dålig, sannolikt tvärtom. Men jordbruksministrar och deras departement har i alla år tenderat att ligga lågt och huvudsakligen vara underavdelning till LRF och branschföreträdare för svenska bonde- och fiskareintressen. I den rollen är han förmodligen utmärkt.

Sedan till tävlingen. Det finns ytterligare åtta ministerposter och därmed ministrar, nämligen

justitieministern, handelsministern, äldre- och folkhälsoministern, skolministern, infrastrukturministern, integrations- och jämställdhetsministern, kulturministern och arbetsmarknadsministern.

Tävla med dig själv genom att se om du hittar namnen för respektive ministerpost.

7-8 rätt ger betyget A; 6 rätt betyget a; 5 rätt AB; 4 rätt Ba; 3 rätt B; 1-2 rätt BC; 0 rätt ger betyget C.

Och kolla: vips har vi funnit en 7-gradig betygsskala åt Björklund! Revival of the 50’s!

Hör av dig om du behöver hjälp och för ett hedersomnämnande om du får minst ”a”.

Lycka till!
Rolf L.