Reinfeldt ser på oss med sina bekymrade ögon och förstår inte varför opinionssiffrorna är så oförmånliga för alliansen som helhet, men även moderaterna som parti.

Jag tror att alliansens politik alldeles för mycket har präglats av ett slags nationalekonomiskt tänkande redan från början när Borg & Co på moderaternas partikansli lade upp ritningarna åren före 2006 års val. Jag känner så väl igen sättet att resonera på de nationalekonomiska s.k. colloqierna vid institutionen i Stockholm: öka priset här så minskar efterfrågan och tvingar över konsumenterna dit etc. Eller försämra villkoren för arbetslösa och sjukskrivna så blir det flera i jobb.

Det är detta som moderater och andra nu får äta upp. Man skyfflar inte människor hit och dit ostraffat. Människor är inte produkter som kan nischas eller prissättas litet hur som helst.

Visst kan det vara trevligt för folk som har jobb att få litet mindre skatt på intjänade pengar, men när man ser att de äldre i familjen får sämre pensionsvillkor, att sjuka anförvanter tvingas ut på arbetsmarknaden trots att de kanske redan har ett jobb på deltid, eller att försörjningen raseras pga arbetslöshet, inser allt fler att vi alla på många sätt sitter i samma båt och är beroende av varandra. Då är det inte längre lika självklart att, som alliansen tror, främst eller bara tänka på sig själv. Känslan för solidaritet är starkare än man kan tro.

Sen är det ju också så att vare sig Reinfeldt eller alliansen i övrigt är ju inte längre något nyhetens behag, och man har ju inte heller någon trött Persson att mäta sig mot nästa år. Så det finns flera orsaker till Reinfeldts uppförsbacke.

Det här betyder naturligtvis inte att slaget på något sätt är vunnet. Men en spännande rödgrön laguppställning med en taggad Sahlin i ledningen gör att kommande valrörelse känns både spännande och hoppfull.

Rolf L.