Man skulle i stället förvänta sig ett stegrat och intensifierat budskap om de viktiga förhandlingar som förestår. Toppmötet i Köpenhamn är ju tänkt att bli ett potent beslutsmöte för vår stora långsiktiga överlevnadsfråga. Märkligt då att man redan nu verkar ge slaget förlorat i Köpenhamn och att detta enormt påkostade och noggrant förberedda möte mest blir ett tillfälle att (återigen) mötas och diskutera när man ska träffas nästa gång.

Denna flop inträffar under det svenska ordförandeskapet i EU.

Man kan i detta läge diskutera vilken roll, och vilka förutsättningar, som Sverige och Fredrik Reinfeldt som EU-ordförande har haft. Att argumentera mot USA, Kina och övriga här nämnda kraftfält, förutsätter en stark bas att agera utifrån. Denna bas måste vara ett enat och beslutsamt EU. Men till skillnad från tidigare överläggningar har inte EU samma starka enighet i klimatfrågan. Och det är där, i rollen som EU-ordförande, som man kan fråga sig om Fredrik Reinfeldt har haft den tyngd och prestige som behövs för att balansera de olika medlemsländernas viljor inom EU, så att unionen kan vara den samlande kraft i miljö- och klimatfrågor som den har varit hittills.