Hederkulturens offer syns inte i Sverige
Sverige är världens mest liberala land för personer med HBT-läggning. Bögar adopterar, lesbiska gifter sig och Prideparaden är en av landets största demonstrationer. Men det finns en grupp som lever under helt andra förutsättningar - homosexuella i hederskulturer. Det var detta den gripande dokumentären handlade om.

Homosexuella får fly dödshot från sin egen familj
Den lesbiska tjejen Cherin klarade sig genom kvinnojouren och kunde i 27 års ålder någorlunda ordna sitt liv dock utan föräldrakontakt och med hela tiden tanken på "heders"-hämd. Mohammad försökte först leva utan familjen men återvände hem och berättade, vilket fick till följd att han fick hals överhuvud fly och ordna skyddad identitet. Detta ger ett formellt skydd men också han vet att manliga släktingar kan göra honom illa eftersom släktens heder är kränkt. Visst har jag också haft familjekontroverser och på jobbet fått utstå diverse saker därför att jag är en av dessa "sämre än djur" men aldrig har jag känt mig hotad till livet för min sexuella läggning och sedan länge är jag gift med en underbar man. Borde inte Sverige bättre kunna garantera dessa utsattas medborgerliga rättigheter och freda dem för den egna släktens mordiska "försvar" av vad man kallar heder?

Är föräldrar sämre än djur
Är det inte hemskt att man ens kan anta att en mamma, en pappa, själv eller genom en släkting skulle bära hand på sitt eget barn? Så gör inte ens djur. Det betendet är verkligen sämre än vad djur gör. Och detta för någon diffus princip om heder, som enligt Cherins styvpappa upprätthölls genom att andra drog sig undan hans bekantskap, alltså någon slags utfrysning. Sådan utfrysning skulle alltså utgöra rimligt motiv att döda sitt eget barn! I detta sämre än djur låg också enligt styvpappan att det var bättre att hon dödades - på något sätt sätt så ägde han alltså rätten över hennes liv som vilken hans hund eller katt. Och han har bott och arbetat i Sverige i 25 år.

Ur garderoben men försvinna bort är det en rimlig lösning?
Huvudpersonerna i filmen hade inga preciseringar i frågan om vad det svenska samhället kunde göra för att skydda ungdomar från hämndåtgärder från deras egna familjer. Och det finns en hel del resurser avsatta och myndigheterna i vart fall i större städer är medvetna om problematiken. Men den lösning som i vart fall Mohammad såg som möjlig var att han försvann i samhällets myller i en skyddad identitet s.a.s. jagad som ett djur!

Man borde kunna ställa krav på ledare i invandrarsammanslutningar!
Är det ett rimligt slut på förföljelse i Sverige att offret tvingas gå upp i rök, byta namn, adress, arbete och på alla sätt utplåna sin tidigare identitet. Jag tycker inte det. Precis som man i arbetslivet kräver en mer demokratisk inställning till kvinnor genom att beivra könsdiskriminering så borde man kunna kräva att ledare i religiösa och andra sammanslutningar bland invandrare från länder med patriarkal kultur tar upp dessa frågor med sina medlemmar. Man borde också på något sätt kunna vara tydligare vid själva mottagandet av invandrare i dessa frågor; kanske man skulle förbinda sig att iaktta svensk lag oavsett vilken religion eller politisk riktning man tillhör.

Mohammad och Cherin två hjältar - måtte ni finna den ni älskar!
De två huvudpersonerna Mohammad och Cherin var två ovanligt modiga personer och det är rimligt att anta att de har 1000-tals ungdomar bakom sig i en patriarkal skugga. Det var också mycket gripande att lyssna till deras mogna resonemang om familjen som förskjutit dem. Väl värt är att summera med Oscar Hedin: Man har inte tagit alla dessa unga på allvar - det gäller ju deras mänskliga rättigheter. Särskilt tack till Oscar Hedin och Dokumentär Innifrån som sände filmen. Och beröm till Mohammad och Cherin: Ni har genom era insatser påbörjat en förändring av det svenska samhället där rättigheten att älska den jag älskar är fredad. Ni har gjort skillnad och jag vill bara bekräfta er betydelse.