"Dirty dancing", filmen från 1987 med Patrick Swayze och Jennifer Grey som sändes i kväll 19/9 på SvT som ett minnesprogram över Swayze som avlidit. Jag såg den för två år sedan och blev då mycket berörd av det bakomliggande klassproblemet - Låt ingen sätta dig i ett hörn!.  Då skrev jag på en blogg och det står jag för än i dag:

Okonventionell sexualitet

En bortskämd tonårstjej med rika föräldrar som förälskar sig i en danslärare av arbetarbakgrund kan det vara något för en vänstersinnad som jag att ta upp min tid med? Jag hade i förhandstexter läst att unga kvinnor älskade filmen därför att filmens huvudperson valde sin egen väg när det gällde kärlek och sexualitet utanför de ramar som konventionen bjuder.

Klasskillnader som murar mellan männsikor 
Dirty dancing rymmer problemen med klasskillnader som hinder mellan människor. Rika kvinnor betalar danslärare för att ge dem en "lektion". Man känner verkligen det förnedrande i att vara utsatt för att ens tjänster köps av bemedlade. När Jennifers "Baby" förälskar sig i dansläraren så ses det inte med blida ögon av föräldrar och deras bekanta eller hotellet där dansläraren är anställd. Baby har så svårt att förstå detta med att pengar måste förtjänas krona för kronar - eller kanske det var dollar - men lär sig både det och att dansa. Men inte vilken dans som helst.

Sensuell dans som sätter hela kroppen i brand

Dirty Dancing är svettig, sensuell dans som sätter hela kroppen i brand - arbetarnas och tjänstefolkets dans. Men den känns medryckande och häftigt smittande samt sensuell, för att inte säga sexuell. Diametral motsats till en svepande vals eller en stilla foxtrot. På något sätt skillanden mellan det fysiska och det förställt konstlade. Även vals eller foxtrot är väl ett sätt att få två kroppar att närma sig bara det att vägen till upphetsning är med ett understatement något längre.

Förutsebart slut - ändå bra!

I vissa delar var den något sentimental och slutet kunde förutses, att de skulle få varandra det såg man i ögonen på de unga. Även träbocken/flickans pappa insåg till sist detta. Men den rymde värme och glädje. Och jag satt där med tårar i ögonen... ja de faktiskt rann nedför kinderna... när eftertexterna avklingade på rutan. Jag förstår verkligen att kvinnor älskar filmen för dess frihetspatos och sunda sexuella budskap. Den var också en nyttig påminnelse om alla de begränsningar som omger de lågbetalda, vilka de rika aldrig tänker på. Ja, helt enkelt inte har en aning om. Inte heller anar de förnedringen i att vara fattig eller att hållas för "dirty".

Egen rädsla att vara "dirty"

Nej, tårarna kom av tankarna på gången tid, när jag i 37-årsåldern vaknade upp från min heterosexuella förlamning föreskriven av föräldrar, syskon, skola, senare arbetsplats och vänner, ja konventionen helt enkelt. Hur livet helt plötsligt dansade mot mig fyllt av glädje och sexualitet - och hur andra kallade det "dirty". Hur mitt liv i flera år präglades av rädslan att vara "dirty" med följd att självkänslan dalade i botten.

Let noone put you in a corner

I filmens dramatiska klimax yttrar dansläraren de numera klassiska orden till Baby där hon sitter ledsen med sina föräldrar: "Nobody puts Baby in a corner". De tar varandra i handen och inför hela hotellet - ja hela världen - dansar de. Nu dansar jag på äldre dar betydligt mer stillsamt men min kärlek till min man Pelle är lika fylld av värme och lycka som då den 3 december 1982 när vi förlovade oss vid stranden nedanför stenbrottet i Grötvik, Halmstad. Kallar någon dansen dirty, kallar någon kärleken dirty så är det människor med dirty minds. Och ingen, ingen sätter längre mig eller min man i ett hörn.