Fredrik Reinfeldt håller nu på att sudda ut sig själv och försökte nyligen nästan gå upp i en Erlandersk skepnad. Anders Borg verkar mer och mer försöka efterlikna Gunnar Sträng. Nästa steg är kanske att Schlingmann försöker ta efter socialdemokraternas legendariska partisekreterare Sten Andersson?

Det är dags att jämföra moderaternas verksamhet till den retorik som de lyckades lura ett stort antal väljare med vid 2006 års val. Moderaterna och övriga allianspartier drev då en intensiv propaganda riktat mot ett påstått trött och förmyndaraktigt sossesamhälle.

– Man blåste upp arbetslöshetssiffrorna och definierade om arbetslösheten som ”utanförskap”, ett ord som väcker mycket mörka associationer och som de lyckades få media att acceptera.
– Man gick till storms mot vad man kallade bidragssamhället för att få väljarna att tro att de hade en annan politik att erbjuda.
– Man uppbådade samtidigt ett slags förakt för det som är gemensamt ägt och förvaltat och förde man fram det privat ägda och förvaltade som ett allena saliggörande recept för vad man kallade valfriheten.

Genom sådana propagandametoder där de lyckades erövra det s.k. problemformuleringsinitiativet vann de valet. Det var naturligtvis skickligt, men hade aldrig lyckats om inte vi socialdemokrater ända upp på hög nivå hade tvingats in i en defensiv och ibland gnällig valrörelse. Men nu gäller det att fram till 2010 års val ta nya tag och tydliggöra alliansens alla vilseledande paroller och ställa dem mot verkligheten.

Ta till exempel arbetslösheten. Ordet utanförskap vill man nämligen inte använda längre det klingar inte bra nu. Låt gå för lågkonjunktur, men redan innan den gjorde entré, började man mala ner a-kassesystemet och arbetsförmedlingens verksamhet. När sedan allt fler började utsorteras ur systemet, försöker man nödtorftigt reparera det. Nya bidragsformer introduceras, men de får för allt i världen inte uppfattas som liknande något från sossetiden.

Eller ta bidragssamhället som skulle raseras. Efter att ha slussat ut all fler sjuka människor ur systemet, får man nu när verkligheten blir besvärlig kalla fötter och letar efter nya former. Under tiden utökar man alldeles självmant bidragsfloran med ett vårdnadsbidrag, som ingen annan än KD gillar, men vad gör man inte för husfriden?

Men valfriheten då? Så som den framstår inom omsorgen blir det allt tydligare att det man vill åstadkomma framförallt handlar om produktionen, dvs. de företag som driver olika verksamheter, och inte de människor som berörs av omsorgen. Det är tydligt när man granskar LOV – lagen om valfrihet – och inte minst här i Stockholm ser hur den ska tillämpas i verkligheten. Offentliga utövare ska ut, hur bra de än kan vara, och privata in, även om de baseras på någon skatteparadisö eller om de på kort tid plockar ut miljoner utan att låta det gå tillbaka in i verksamheten. Och brukarna då – ja de ska få 3 (!) dagar på sig att göra sina val. Men att få vara kvar i den kommunalt drivna omsorgen – det får man inte välja.

Nog finns det goda möjligheter att tydliggöra alliansens blå dunster i kommande valrörelse. Låt oss ta oss an det med gott humör.
Rolf L.