Socialdemokraterna är ett stort parti med gamla och stolta anor. Många har en stolt självbild där minnet av egen majoritet finns kvar. Men samtidigt kan denna stolta tradition vara ett hinder när det gäller att se behovet av en ny inriktning då omvärlden förändras. Att i ett sådant läge behöva lägga om politiken är smärtsamt. Men att modifiera politikens inriktning och anpassa den till omvärlden är ingen ny problemställning. Hade vi inte gjort det då och då under resans gång så skulle vi i dag vara ett 10-procentsparti.

Mycket av diskussionen om en ny inriktning av politiken hänger samman med vad som ska vara offentlig och vad som kan vara privat verksamhet. För olika samhällssektorer är detta sedan länge hanterat. På bostadsmarknaden såg sig arbetarrörelsen för omkring hundra år sedan tvingade att skapa egna organisationer för att arbetarfamiljerna inte skulle vara helt utelämnade åt ofta hänsynslösa fastighetsägare. HSB kom till liksom en hel del kooperativa bostadsföreningar. I Stockholm bodde så sent som på 1950-talet en hel del av de arbetare som jobbade på Hamburgerbryggeriet i egna bostadsföreningar i den numera ganska glassiga Birkastan. Numera finns HSB och Riksbyggen på bostadsmarknaden som i princip vilket större bostadsbolag som helst. Motsvarande förlopp kan man säga gäller för detaljhandeln där Coop/Konsum numera är en av de jättar som konkurrerar med varandra på marknadens villkor.

Det som nu är så jobbigt är att allt fler verksamheter som hittills med en slags självklarhet har skötts av kommunala eller statliga institutioner ofta föreslås drivas i privat regi. För bra många år sedan satte Sten Andersson som socialminister ner foten och framhöll det som helt omöjligt att barnens förskolor skulle drivas i privat regi. Det var den s.k. pysslingsaffären. Sedan dess har som bekant utvecklingen inom den sociala omsorgen, liksom utbildningssektorn, gått samma väg som tidigare bostads- och detaljhandelssektorerna. I debatten har det sedan dess blivit en alldeles för stor dominans när det gäller huvudmannaskap i stället för innehåll och kvalitet.

Samtidigt kan man säga att denna debatt har bidragit till en onödigt stor polarisering mellan vänster och höger, eller mellan S och M om man så vill. M försöker visserligen låtsas som om man är de ”nya socialdemokraterna”, men i praktiken är det de ideologiska hökarna som i vardagspolitiken verkar för att så mycket som det någonsin går ska privatiseras, oavsett om verksamheten fungerar bra eller inte. Det märks just nu i Stockholm där M utövar sin majoritetsställning på detta sätt. Å andra sidan finns på vänsterkanten personer som menar att allt inom skola och omsorg måste ske i offentlig regi.

En ny politik för Stockholm och storstaden måste utgå från att de allra flesta människor lever i nuet. Tidigare landvinningar tar man för givet (hur många vet exempelvis hur lång och omfattande som kampen för 5 veckors semester har varit?). Kommande generationer blir vana vid ett helt annat informationsflöde och beslutsmönster. Verktygen, självförtroendet och incitamenten för att ta saken i egna händer är helt annorlunda än tidigare.

Så vad krävs?
Utmaningen är att hitta innehållet i den ”politiska infrastruktur” som är nödvändig för att behålla kittet eller samhörighetskänslan i samhället så att allt inte bara fragmentiseras och motverkar de kollektiva lösningar som är nödvändiga. Solidariteten och demokratin kräver att samhällets olika institutioner har styr- och myndighetsansvaret för exempelvis säkerhet, sysselsättning, rättsväsen, social omsorg, miljö- och klimatpolitik och den övergripande infrastrukturen för kommunikationerna. Men det betyder inte att det i övrigt måste vara en kommun eller måste vara ett privat företag som sköter den praktiska verksamheten. Om S och M kunde få till stånd en dialog kring ett sådant synsätt, så kanske debatten kunde bli mer konstruktiv och handla om vad som är bäst för de individer/kunder/brukare etc. som är direkt berörda. På den borgerliga sidan efterlyser jag en stolthet för det ansvar man har för olika samhällsfunktioner, i stället för de märkliga applåder man kan få höra bara för att en viss verksamhet har tagits över av en privat entreprenör.