En annan debatt som påverkar kommunernas roll är en följd av de indignerade larmrapporter om olikheter i villkoren för människors omsorg som då och då dyker upp. Det kan handla om skilda villkor för olika patientgrupper, skillnader i avgifter för behandling av olika åkommor, eller olikheter när det gäller ambitioner i barn- och äldreomsorgen. Ofta intervjuas någon bekymrad minister eller generaldirektör som säger att så här kan det ju inte få vara. Man agerar som om millimeterrättvisa kan uppnås i alla avseenden landet runt.

Indignationen över olikheter är naturligtvis fullt förståelig hos de personer som känner sig orättvist behandlade. Men någon gång borde väl också media och kommenterande ministrar och myndigheter ha kuraget att göra en helhetsbedömning och påpeka att en lösning för en viss verksamhet i de allra flesta fall påverkar andra verksamheter. Om inte annat så ekonomiskt. Och hur ska det då lösas? Om detta inte påpekas kan man få intrycket av att vi egentligen bara behöver statliga myndigheter och riktlinjer som talar om hur det ska vara överallt och som ersätter kommuner och landsting.

Dessa båda debatter – om att allt som inte handlar om vård, skola och omsorg är slöseri, respektive att allt ska se lika ut i alla kommuner och landsting – har som yttersta konsekvens att kommunerna kan avlövas och staten växa till hittills oanad omfattning. Är det verkligen en sådan superstat som Timbro och andra ekonomiska teoretiker vill komma? Eller tror man i själva verket att marknaden ska ta hand om allt som de inte tar med i ”välfärdens kärna”?