När jag upptäckte att jag var homosexuell var jag 37 år. Ja, just det. Det var nämligen inte så lätt att upptäcka det eftersom homosexualitet på den tiden inte var en del av det etablerade samhället. Många smög med sin läggning. Och jag kände överhuvudtaget ingen dragning till det som talades om som fula gubbar utan kände mig bara litet klumpig i förhållande till flickor och sedan kvinnor. Inte heller förstod jag mig på killsnacket med skrytet om brudar och läckra det ena och det andra. Nej det fanns överhuvudtaget inget i min föreställningsvärld som rymde homosexuell kärlek. Därför testade jag heterosexuell och det är jag glad för då jag genom mitt samboende med kvinnor lärt mig hur det är att leva i par och samarbeta i ett hem - något som inte förunnades flera av min homosexuella vänner.

En bedårad 37-åring (men rädd)
När jag alltså i 37 års ålder blev kär i en man så förstod jag först inte vad det var och uppslukades sedan i en drömlik försenad tonårstid. Jag var dock så rädd att jag levde under falsk namn i homosexuella kretsar på kvällstid och på dagtid som den städade juristen Bo Widegren. Denna tid var hemsk p.g.a rädslan för att bli nedslagen, för att bli fockad från jpbbet, för att vänner skulle vända mig ryggen, för att min familj skulle förneka mig, ja för allt. Men samtidigt underbar då jag genast träffade flera fina män som jag i dag är innerligt tacksamma mot för deras generositet och ömhet att vägleda den vilsne 37-åringen som var så nervös och uppgav sig vara Sven Gustavsson, jobbare från Norrland i den homosexuella kärlekens mysterier. Jag fick ju snart lära mig att det jag lärt mig tillsammans med kvinnliga bekanta att man kunde hålla varandra i hand, ge en öm smekning och än värre pussas var strängeligen förbjudet eftersom det kunde väcka folks hat och våldshandlingar. Men också det sköna att vara med en man i vardagen och få smekningar på ett sätt som jag aldrig tidigare känt.

Homosexuella socialister
Gudskelov så började jag genast arbeta sexualpolitiskt i Homosexuella socialister och gick då också i en medvetandehöjande grupp inom RFSL där vi stöttade varandra. Jag insåg nämligen snabbt att om jag höll min identitet hemlig så skulle jag ha svårare att hitta Mannen i mitt liv. Dessutom skulle ett sådant förhållningssätt innebära att jag kände skam för min egen sexuella läggning och kan man tänka sig något mer destruktivt än att förneka en så stor del av sin personlighet. Därför fick mina arbetskamrater svälja första förvåningen snabbt då jag hade min pojkvän i fotoramen på skrivbordet på tjänsterummet och också tog med honom på juristföreningens fester. Av mina vänner blev det en snabb selektion de som inte trivdes med den nye Bo och de som gav blanka faen i med vem jag delade säng. Min familj var svårare. Min bror skällde ut mig därför att jag nu rasat från den storebrorspiedestal där han placerat mig, min syster teg men förhöll sig vänlig, min mamma börja klaga på vad hon gjort för fel och ojjade sig över att jag nu inte skulle bidra till skaran av barnbarn och min pappa teg i fyra år. När jag berättade för mina föräldrar så sa jag stolt (och litet arrogant) att jag skall som jurist arbeta för att jag skall få gifta mig och kanske skaffar jag mig också barn.

Partnerskapslag
Mina båda föräldrar han uppleva att jag på Socialstyrelsens uppdrag skissade på olika förslag, ett till sambolag och ett på ändringar i äktenskapsbalken. Detta utmynnade genom en parlamentarisk utredning så småningom i en partnerskapslag som trädde i kraft 1 januari 1995. Den 9 januari det året "partnade" jag mig med min nuvarande man. Vi är överens om att efter den 1 maj i år så skall vi överföra vårt partnerskap till äktenskap. Under åren har jag också tillsammans med en kvinna, som lever i samboförhållande med en kvinna, fått en dotter som numera är 15 år och till stor glädje för både mig och min partner. Mitt löfte till mina föräldrar är snart alltså uppfyllt.

Förtrycket öppnade ögonen 

När jag upptäckte min homosexualitet och de närmaste åren när jag mer och mer insåg det förtryck som vi homosexuella fick utstå så blev jag förbannad på samhället som så nonchalerade en stor grupp medmänniskor. Nu känner jag mig enbart tacksam för det eftersom upplevelsen av förtrycket öppnat ögonen på mig för andra fördomar och missförhållanden i samhället. Jag kunde lika väl blivit en intetseende borgarbracka som stängde villadörren till alla orättvisor i samhället. Känner man förtrycket och fördomarna i sitt eget skinn så kan man antingen försöka försköna verkligheten eller också se den och jobba politiskt för förändringar. Jag har alltså min homosexuella läggning att tacka för att jag inte blundar mig genom livet.

Att bli älskad av en fin man
Men den största gåvan som min homosexuella läggning fört med sig är att jag sedan 1981 har haft världens finaste man som livspartner. 28 år. Det har inte alltid varit en dans men oftast och när det varit svårt så har vi faktiskt använt det svåra för att stärka vårt förhållande. Jag är inte vad man kallar religiös och framförallt vill jag inte fastna i kyrkans växel utan vill i så fall ha en direktlinje.  Men en sak är jag övertygad om, nämligen att Kärlekens Gud ler vänligt mot alla älskande, homo- som heterosexuella par. Och för detta att jag får leva med Pelle är jag innerligt tacksam - livets största gåva att bli älskad för den man är. Därför tänker vi nu ansöka om att befästa detta med äktenskap. Men Pelle hinner bli 63 år och jag nästan 70 innan det går i fullbordan.