Är det en oundviklig utveckling om vi har ambitionen att hänga med i den internationella konkurrensen? Själv tyckte jag att min pappa – en lagledare av den typen som tog hem alla tröjor som efter att ha tvättats (av mamma) hängdes på tork i vindskontoret – var urmossig när han klagade att det ”bara handlar om pengar nuförtiden”.

Men finns det ingen gräns för kapitalets inflytande? En sådan gräns menar jag är när man går med på att döpa en blivande nationalarena efter en av våra storbanker (är inte det litet kapitalistvulgo, Swedbank?). En annan är om man realiserar planerna på att slopa den s.k. 51-procentsregeln för bolagiserade (!) idrottsklubbar, dvs. att göra det möjligt att helt privatisera tidigare folkrörelsedrivna klubbar. En tredje är för mig om man låter de olika landslagsdräkterna bli reklampelare för olika företag.

Är jag därmed lika mossig i mina barns ögon som jag tyckte min pappa var? Är vi i själva verket med i ett opåverkbart förlopp som bara kan fortsätta på den inslagna vägen?

Till min glädje ser jag i alla fall att det pågår en diskussion bland sportjournalisterna i den här frågan. Johan Esk (DN 11/12) tycker det är självklart att 51-regeln ska bort, eftersom då ”äntligen rika svenskar kan tycka att det är värt att pytsa in tillräckligt för att lyfta svenska klubbar till en ny, anständig nivå”. Jan Majlard (SvD 15/12) ser frågan i ett annat ljus: ”Kapitalister i bolagsskrud ställs mot föreningsmänniskor i folkdräkt”. Han kommenterar turbulensen i Djurgården med att DIF ”gamblar med sin trovärdighet när man lutar sig mot en man (Douglas Roos) som enligt egen utsago lika gärna skulle kunna sälja regummerade däck i Motala” och ”som tjänar noll kronor i lön” och därmed alltså inte ”bidrar med ett öre i skatt till den ekonomiska plattform som svensk idrottsrörelse och infrastruktur vilar på”.

Med Esk’s variant riskerar vi i förlängningen en nordamerikansk situation där en stark köpare kan bestämma att en klubb helt sonika flyttas till en annan ort. Tänk om Leksands IF skulle köpas upp av SSAB och flyttas till Borlänge. Eller slås ihop med Luleå. Eller att DIF flyttas till Berlin i ett mer integrerat EU. Tanken svindlar.

Nej låt oss hoppas att Riksidrottsförbundet inte medverkar till att föreningslivet trängs ut helt av stora och små kapitalister, att nationalarenor inte blir företagsarenor och att landslagen representerar Sverige och inte olika företag.
Rolf L.