Så sen när (s) och Persson inte var på sin vakt kom Reinfeldt och tog debatten på (s) hemmaplan. ”Jobben” blev plötsligt en moderat hävstång i den politiska kraftmätningen. Men bakom Reinfeldt fanns framförallt Littorin och duon Borg och Schlingmann (B&S). Reinfeldt var det verktyg som behövdes från de djupare moderata partileden, inte minst beroende på en brinnande revanschlusta i förhållande till Bildt & Co, men B&S var de viktiga strategerna. Borg med egen kompetens och goda kontakter i ekonomkretsar och Schlingmann med sina goda PR-egenskaper. Littorin förstod att det gällde att inte stöta sig med facket, och plötsligt kunde man höra moderater berätta hur man ”älskade facket”.

B&S har insett att man inte varaktigt kan dominera svensk politik om väljarna liksom Olof Johansson, på den tiden centern fortfarande var ett folkrörelseparti, ser moderaterna som ett ”ytterkantsparti”. För att spela roll måste alltså mitten erövras. I vissa lägen måste retoriken även anpassas till det socialdemokratiska vänster-mittenfältet. Därav fokuseringen i skattedebatten på låginkomsttagare, samt budskapet om den för vanligt folk orättfärdiga fastighetsskatten osv. Men ändringarna i fastighetsskatten blev sedan bingo för dem med riktigt dyra hus, särskilt i kombination med den borttagna förmögenhetsskatten, medan åtskilliga vanliga husägare nu får se högre fastighetsavgifter än tidigare.

Den moderata PR-anpassade politiken har dock inte slagit igenom så som man har hoppats. De tidiga tabbarna när det gäller personval i regering och regeringskansli och de efterhängsamt låga opinionssiffrorna är exempel på det. Några som ”hjälper till” i den delen är alla de moderater som härjar i den lokala politiken och som inte hängt med i B&S’s folkliga upplägg. Där blir det nämligen så tydligt att det inte finns något nytt i den moderata politiken. Det märks t.ex. i Stockholm, det moderata skyltfönstret, där man nu av rent ideologiska skäl säljer ut verksamheterna inom vård och omsorg, oavsett hur om de fungerar bra eller dåligt. De kommunala verksamheterna manövreras målmedvetet ut och tillåts inte ens lämna anbud vid upphandlingar. Man flirtar med hyresgästerna i allmännyttans hus genom att till underpris sälja ut det allmännas egendom till dem som råkar bo där för stunden (ett lyckat drag innan finanskrisen, kanske). Och för generationer framåt har man då försvårat för unga och nya stockholmare att få tag på en lägenhet till rimlig kostnad. Skolan säljer man på samma sätt ut till den som tror sig kunna driva verksamheten privat, oavsett hur det påverkar de kommunala skolorna som vi alla har ett ansvar för. De äldre lurar man in i något som man kallar valfrihet, som i själva verket visar sig vara en möjlighet att välja mellan olika privata bolag, ofta ägda av s.k. riskkapitalister, gärna med huvudkontor i något av skatteparadisen.

Så sätter man sig ner och i lugn och ro och analyserar alliansens politik ser man mönstret: Medborgarna ska helst inte gemensamt få äga och sköta verksamheter som rör vård omsorg och utbildning. Det är av ett överordnat ideologiskt intresse att sådana verksamheter ägs och sköts av privata företag. Det mesta av det som stockholmarna sedan generationer har byggt upp tillsammans raseras, styckas upp och säljs ut. Den styrande högeralliansen förvandlar härigenom systematiskt allt som andas samägt och solidariskt till en allmän köp- och säljplats. Man håller i själva verket på att sälja ut den gemensamhetskänsla som stockholmarna har haft i generationer. Stadens själ är till salu!

Man kan undra om ens Sture Eskilsson ville driva politiken så långt.
Rolf L.