Översiktsplanen, ett planeringsinstrument tillkommet som en följd av 1970-talets ökade intresse för översiktlig planering, är ett viktigt men ganska misshandlat instrument. Det ska vara vägledande (utan att fördenskull vara rättligt bindande) för kommunens långsiktiga planering så att medborgare, näringsliv och myndigheter får en tydlig bild av hur kommunen anser att den ska utvecklas i dess olika delar. Men alltför ofta har landets kommuner snarare tagit fram en mera pliktskyldigt hopsamlat material och sedan satt samman en kartbild på grundval av detta material. När sedan något starkt markanvändningsintresse har dykt upp har det hänt att man helt sonika struntat i vad man nyss sagt i översiktsplanen även om den därmed blivit helt passé.
Stockholms nu gällande översiktsplan från 1999 är ett omfattande planeringsdokument som dock har haft aktualitet tills att det nu är dags att arbeta fram en ny. Därför blir också förväntningarna på den kommande översiktsplanen mycket stora.
Det alltså mycket välskrivna dokumentet lever på sina allmänt formulerade visioner, inriktningar och strategier. De är formulerade på ett sådant sätt att det är svårt för andra än sådana med rätt aparta ståndpunkter i ett planeringssammanhang att protestera. Skickligt alltså, men är det också operativt? Man kan ana en viss konflikträdsla hos nämnden och att man därför har landat på en så översiktlig nivå så att man överhuvudtaget kan komma överens om en ny översiktsplan.
Problemet, som jag ser det, är att översiktsplanen helt saknar en analys av befintliga och tänkbara målkonflikter. Är det något som alla borde kunna enas om så är det att utvecklingen inte blir precis som förväntat i alla delar. Djävulen sitter i detaljerna som det heter. Därför riskerar ett sådant här övergripande och redan nu genomkompromissat och konfliktlöst dokument att bli inaktuellt, eller åtminstone mindre användbart, alltför snabbt.
Exempel på tänkbara målkonflikter är när den tätt byggda staden kommer i konflikt med den lokala befolkningens syn på sin omgivning, eller med de strategiska målen för grönområden och biologisk mångfald. På den medföljande kartan har man inte ens märkt ut det ytmässigt smala men så viktiga sambandet mellan de delar av Norra och Södra Djurgården som hör till Nationalstadsparken. En klassisk, snart 50-årig målkonflikt är vidare utbyggnaden av stora trafikleder (t.ex. Västerleden/Förbifarten och Österleden). Resonemanget gäller också hur strategiskt och regionalt viktiga anläggningar för energi och industri kan komma i konflikt med befintlig bebyggelse, krav på säkerhetsavstånd eller påverkan på attraktiva grönområden. Eller, återigen, hur mark för sådana anläggningar behöver reserveras i konkurrens med behovet av nya bostadsområden. En mer partipolitisk målkonflikt ligger inbäddad i strategin att verka för en blandad stad i alla delar av Stockholm. Hur går det ihop med den borgerliga alliansens vana att i maktposition ombilda allmännyttans hyresrätter till privata bostadsrätter?
Man behöver naturligtvis inte lösa alla dessa tänkbara målkonflikter i översiktsplanen, men den skulle vinna i stabilitet om de kan beskrivas i form av tänkbara förhållningssätt och konsekvenser för det ena eller andra utfallet. Jag tror att en öppen redovisning av olika målkonflikter skulle föra med sig en spänstigare debatt och intressantare insamling av olika synpunkter på stadens framtida utveckling. Det är ju trots allt först när de allmänna proklamationerna möter verkligheten som det ger sig vad som väger tyngst.
En särskild fråga gäller själva beslutsprocessen. Om allt klaffar kommer översiktsplanen att kunna antas 2010, dvs. kommande valår. Med tanke på att stadens invånare har för vana att byta majoritet varje val kan man fråga sig hur långvarig denna långsiktiga plan kommer att vara. Alternativet är – och det kanske är det vi ser nu – att göra den så översiktlig att man kan tolka in litet vadsomhelst i skrivningarna.
Rolf L
