TV är lika bra som romaner

Carl Rudbeck har skrivit en pamflett åt tankesmedjan Timbro om borgerlig kultursyn: Kulturförvandling observerad – om borgerlig kultursyn i dagens kulturklimat. Han kritiserar det vänsterinriktade kulturetablissemanget Tv är lika bra som romaner. Sopranos tävlar mot Buddenbroks och John Grisham är en bättre författare än John Updike.

Kulturministern måste motivera

"Kulturministern - och den aktiva kulturpolitikens tillskyndare - måste kunna motivera varför vi ska ge pengar till en ny spelfilm snarare än till en ny strålkanon som här och nu räddar liv och minskar lidande. Vissa tycker att detta är en populistisk hållning. Jag skulle snarare kalla den demokratisk. Ministern borde ha modet att berätta för dem som har smärtor, ångest eller väntar på cancerbehandling eller en ny höftled, att de får vänta tills våra vanligaste centrallyriker och mimartister har fått sitt. Kulturpolitik är alltså en fråga om liv och död, men inte på det sätt som dess tillskyndare vill hävda."

Lägg ner kulturpolitiken!

Men hans huvudsyfte är att lägga fram ett ”borgerligt radikalt” förslag: Lägg ner kulturpolitiken och ge alla medborgare en kulturcheck i stället! Om man inte vill konsumera kultur kan man sälja sin check till någon som vill det. Nu är detta inte särskilt radikalt utan ingår i högerflankens fleråriga kampanj mot regeringen med bl.a.Timbro och stiftelsen Den Nya Välfärden, som tillskyndare.

Snårskog av byråkrati
Som bl.a. Martin Aagård anmärkt i Aftonbladet 8/10  är problemet med ”radikala” kulturpolitiska förslag är ju ironiskt nog alltid den sinnessjuka snårskog av byråkrati de leder till: Ska Rudbecks check ersätta folkbiblioteken? Får man använda den på Pressbyrån när man köper Fronesis? Kommer man in på Emmabodafestivalen? Varför får inte alla bara Rikskuponger i stället? Det är rörande att Rudbeck i alla fall ser sig själv som radikal. Mitt i bankkrisens kaos framstår hans trosvissa nyliberalism som den mest konservativa hållning man kan tänka sig.

Men de mest relevanta frågorna är enligt min mening
1) Finns det överhuvudtaget någon borgerlig kulturpolitik?
2) Vad är det för grundsyn på kultur som man har som utgångspunkt för sitt resonemang?

Kulturskymning inställd
Rudbecks pamflett är egentligen andra delen i en granskning av dagens kulturklimat som Timbro inledde i våras med rapporten Kulturskymning inställd, då de kvantitativa aspekterna redovisades. Allt under devisen: Ytterst är det publiken som möjliggör kultur, inte politiken. Av rapporten framgår bl.a.

• Mellan 1997 och 2005 ökade antalet årliga besök på teater- och dansföreställningar med 400 000.
• Besöken på de kommunala folkbiblioteken har ökat med 46,9 procent mellan 2000 och 2006.
• Under 1998 såldes det böcker för 1 697 miljoner kronor. 2006 var motsvarande siffra 2 337 miljoner.
• Under 2006 tillkom 27 nya museer. Antalet konsthallar respektive konstutställningar i landet ökade.
• Sedan 1992 har tio nya konserthus invigts i Sverige, varav tre bara under 2007.

Inget kulturpolitisk program

När det gäller frågan om det överhuvudtaget finns någon borgerlig kulturpolitik så kan man konstatera att de ovan antecknade fakta speglar kultur under den socialdemokratiska regeringsperioden. När högerregeringen skulle ta vid brydde man sig överhuvudtaget inte om att sätta samma något kulturpolitisk program vilket är signifikativt. Detta att det är publiken som möjliggör kultur låter sig sägas men är lika enfaldigt som Jan Guillous tes att enbart författare som säljer bör förläggas. Det kan inte kallas kulturpolitik att återinföra inträde på muséer, att spara på teater och dansföreställningar eller att tillsätta marknadsliberaler utan kultursyn i kulturrådet. Det är brist på kulturpolitik. Det enda kulturprojekt som högerregeringen startat är väl utseende av en fullständigt intetsägande kulturminister. Så i det finns det med Carl Rudbeck något att lägga ned.

Grundsyn?