Brevet utmynnar i två preciserade krav:
1. Nu kräver vi att Fredrik Reinfeldt tar ansvar! Vi förväntar oss av statsministern att det finns en tidsplan där utredningen av konsekvenserna av Laval kan läggas fram innan beslut fattas i Sveriges riksdag om fördraget.
2. Vi förväntar oss också att statministern på EU-toppmötet den 15 oktober ställer sig bakom kraven från Europaparlamentet om en förändring av utstationeringsdirektivet och kravet på ett socialt protokoll för att därigenom säkra löntagarnas rättigheter.

Mona vill liksom LO syna Strååth först
Det mest glädjande är att punkten 1 innebär att Mona retirerar från sin ståndpunkt att vi röstar ja närhelst ratificeringen kommer upp i riksdagen. Det nya kravet till statsministern är att se till att Strååth är färdig till omröstningen, alltså precis det som LO-kongressen krävt. Det är ju också det enda rationella precis som alla kritiker påpekat - man kan ju inte först rösta ja och sedan utreda vad detta ja har för konsekvenser.

Vi finner oss inte i högerregeringens arrogans
Statsministerns nonchalans mot både SAP och LO är gränsade till arrogans eftersom han bryskt avvisat Monas krav att fackliga rättigheter skall tas upp på ordförandekonferensen och Wanjas framstötar om diskussioner i frågan inte ens besvarats. Det är viktigt att vi inte finner oss i denna arroganta attityd eftersom det för medlemmar och väljare framstår som om vi fungerar som dörrmatta varå högerregeringen kan torka av sina blankpolerade skor. Och vad är vi då för alternativ?

Oklart om man förstått Lissabon fullt ut
Det är en viktig markering att "Socialdemokraterna och LO vill se det nya Lissabonfördraget träda i kraft. Lissabonfördraget är viktigt för Europas löntagare. Fördraget innebär förbättringar jämfört med dagens gällande fördrag." Det framgår inte riktigt av skrivningen att man förstått att Lissabonfördraget inte innebär någon förbättring när det gäller den marknadsliberala prioriteringen med de fria rörligheterna för varor, personer, tjänster och kapital över alla grundläggande rättigheter (art 6 i Unionsfördraget och art 51, 52 i Rättighetsstadgan).  Detta innebär ju att EG-domstolens lavallerier kommer att fortsätta under Lissabonfördraget.

Vi accepterar inte lönedumpning
Å andra sidan skriver man i brevet: "Beslutet i Lavalmålet har skapat oro på svensk arbetsmarknad.. och Vi ser idag exempel på att utländska företag konkurrerar med lägre löner, farlig arbetsmiljö och osunda beroendeförhållanden. Det kan vi i den samlade arbetarrörelsen aldrig acceptera... Den oro och ilska som följt har vuxit i styrka och riskerar att utmana det långsiktiga förtroendet för EU-samarbetet i Sverige. Det oroar oss. Speciellt viktigt är det inför Sveriges stundande ordförandeskap. Det nya fördragets godkännande kräver inte bara ett brett samförstånd i riksdagen, utan också folklig förankring i Sverige... Vi kräver nu att regeringen agerar snabbt och tydligt. Spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden är en viktig fråga för alla löntagare."

Socialt protokoll och utstationeringsändring
Man klargör också: "...Vi vill att EU antar ett socialt protokoll som stärker de anställdas grundläggande rättigheter gentemot den fria rörligheten...EU:s utstationeringsdirektiv måste...återfå sin minimikaraktär samt grunda sig på ett starkare skydd av arbetstagare."

Bevakning av kraven
Nu återstår bara att bevaka dessa krav. Det duger nämligen inte att lita på högerregeringen eller EUs högerkrafter att de med preferenser för kapitalistiska och arbetsgivarintressen också skulle bevaka fackliga rättigheter. Man måste klargöra att de är vår motpart och inga särskilt säkra krafter att gå hand i hand med.

Kontrollstationer på vägen
Därför finns nu stationer på vägen fram till ratificeringsomröstningen:

• kommer statsministern överhuvudtaget att svara eller skiter han i oss med förhoppningen att vi ändå kommer att rösta ja
• kommer Strååth att tidigareläggas före omröstningen
• toppmötet den 15 oktober: kommer statsministern att göra något av det vi kräver
• utfallet av omröstningen i EU-parlamentet som enligt uppgift också skall vara i oktober om Jan Anderssons rapport och ger en indikation på hur samarbetsvilliga högerkrafterna inom EU är.

Dessutom är det kanske förmätet av mig att säga, men jag gör det ändå så är det sagt: Jag förstår att det finns mycket att göra på centrum vid Sveavägen men jag hoppas att partiledningen i denna viktiga fråga verkligen bevakar att den inte bara "blir liggande" eftersom det är hjärtekrav för de flesta partivänner att denna sak inte genom vår egen passivitet förloras.  Och håll gärna kontakten med oss eftersom man då kan undvika missförstånd. Dessutom så skulle det inte vara vare sig oöverkomligt dyrt eller svårt att ta sig upp till Juridicum i Stockholm och få goda råd från en av landets de absolut främsta experter på området, juristprofessorn Ronnie Eklund.