Kvalificerad majoritet krävs för ratificering
Beslut om ratificering av Lissabonfördraget kräver kvalificerad majoritet med minst tre fjärdedelar av riksdagledamöterna för (10 kap. 5 § Regeringsformen). Riksdagen har 349 ledamöter, varav 178 är borgerliga och 171 vänster. Det hjälper då inte om Högerregeringen lyckas locka över Vänster- och Miljöpartiet utan man måste ha ett avsevärt antal Socialdemokratiska röster också. Det är alltså fullt möjligt för Socialdemokraterna att ställa villkor för att medverka till ratificering.

Hur ser då den verklighet ut som är bakgrund till resonemanget:

1) Samma nålsöga för rättigheter nu i Nice som sedan i Lissabon
Verkligheten är för det första att EG-domstolen slagit in på en rent marknadsliberal linje och tolkat fördraget så att alla grundläggande rättigheter skall "passera nålsögat av de fyra rörligheterna för varor, personer, tjänster och kapital". I princip innebär detta att alla grundläggande rättigheter får vika eller bli begränsade om de kommer i konflikt med exempelvis - som i Laval-målet - fri rörlighet för tjänster. Det är riktigt att i Lissabonfördraget genom den s.k. Rättighetsstadgan kollektivavtals- och strejkrätt fästs på pränt (Rättighetsstadgan art 28) och det är bra. Vad flera försökt mörklägga är emellerid att även när det gäller Lissabonfördraget så är samtliga grundläggande rättigheter underkastade samma inskränkningar som gällde tidigare, dvs också nålsögat av de fyra rörligheterna är också fäst på pränt (Unionsfördraget art 6 och Rättighetsstadgan art 51 och 52). EG-domstolen kommer alltså med det nya fördraget fatta nya "laval"-domar. Man må tycka illa om EG-domstolen men de är oavsättbara och det finns bara en väg att ändra dess praxis, nämligen att ändra den lagstiftning som domstolen tillämpar och skriva den så tydligt att domstolen inte kan ge sig in i fri tolkning.

2) Bara lagtext kan stoppa EG-domstolens marknadsliberala tolkningar Verkligheten är för det andra att det behövs ändringar i lagtext dels på EU-nivå och dels på nationell svensk nivå. Socialdemokraten Jan Andersson har lagt fram en rapport för Socialutskottet i EU-Parlamentet med ändringar i utstationeringsdirektivet och ett protokoll mned social klausul som syftar till att omöjliggöra den tolkning som förekom i Laval-målet. Rapporten har antagits av utskottet och förs nu vidare till Parlamentet som bestämmer i oktober. Då bestämmer man om rekommendation överhuvudtaget skall skickas vidare till Kommissionen och Rådet, som därefter om man finner det befogat föreslår lagstiftning. Det är alltså flera "om" som skall passeras!

3) Högerkrafter är emot fackliga rättigheter
Verkligheten är för det tredje den att i EUs medlemsstater har vänsterregeringar ersatts med högerregeringar i och med att det liksom i Sverige blåst en kall högervind över Europa. EUs verkställande institutioner, Kommissionen och Rådet, där ledamöterna i princip tillsätts eller består av regeringsföreträdare, har därför präglats av marknadsliberala idéer till höger. På samma sätt är högerblocket med kristna förtecken det största i Parlamentet. Och i Sverige sitter en högerregering, där man visserligen ibland talar om kollektivavtal och fackliga rättigheter men vars agenda - med ett understatement - inte ingett förtroende. Det säger sig självt att svårigheter att genomföra garantier för fackliga rättigheter är avsevärda. Enda sättet att säkert få igenom skydd för fackliga åtgärder är att villkora den ratificering som högerblocket starkt önskar.

Vi måste göra ett val:

EU-fantast eller förkämpe för fackliga rättigheter
Detta är den verklighet vi skall hantera. Då kan man välja att som vissa EU-fantaster att först godkänna Lissabonfördraget och sedan lita på att högerkrafterna i olika instanser av ren och pur vänlighet åstadkommer tillräckliga garantier för fackliga rättigheter. Man kan också välja att i
förhandlingsläget sätta hårt mot hårt och i förhandlingen som motprestation för vår medverkan till ratificering kräva garantier för kollektivavtal och strejkrätt.