Kapitalism måste handla om moral skriver Bengt Lindroth om i dagens Sydsvenska 26/9. Hans funderingar i detta ämne är en god utgångspunkt när vi funderar på vad vi måste erbjuda väljarna för alternativ inför valet 2010. Vad han skissar är ju just bakgrunden till härdsmältan i finansvärlden. Men även till högerregeringens misslyckande i gästspelet som arbetarparti och samtidigt den kapitalförstöring som sker genom den hysteriska utförsäljning av Sveriges offentliga förmögenhet.

Moral och ordet girighet tabu
Björn Lindroth skriver: "... kapitalismens försvarare har också skäl att idka självkritik. Finanskriserna är ytterst en fråga om moral. Alltför sällan, alltid för sent, ägnar sig marknadsekonomins aktörer, inom finans- och banksektorerna, i näringsliv och politik, bland ekonomijournalister och ledarskribenter, åt den aspekten. De hyschar för den obehagligaste delförklaringen till dagens elände. Girigheten." Han citerar Dagens Nyheters ekonomikommentator Johan Schück, som ger förklaringen en ”hänsynslös vinsthunger, överdriven skuldsättning och allt för högt risktagande”. I Finland intervjuades i veckan förre riksbankschefen Sirkka Hämäläinen. Hon fick jobbet mitt under landets djupa kris i början av 1990-talet. Hon tycker sig se delvis samma bakgrund då som nu: ”Beslutsfattarna inom politiken hade en fruktansvärd aptit på tillväxt och investerare, bank- och finansfolk, låntagare och konsumenter bars av en väldig girighet att berika sig.”

Marknaden amoralisk?
De, som hyllar marknaden som styrkraft och därmed kapitalismen, hävdar ofta att moral inte har med saken att göra. Marknaden är i sig själv neutral och amoralisk och dess aktörer bara lydiga tjänare eller smörjnissar. En glad och fiffig smörjnisse gynnar systemet/marknaden, som i sin tur gynnar samhället och så vidare.

Keynes, Hayek och Firedman
Den som tycker så borde enligt Björn Lindroth - studera två av den moderna nationalekonomins portalfigurer, John Maynard Keynes och F A Hayek. Keynes lärde på 1930-talet om offentliga insatser som korrigering när marknaden hamnat i djup depression. Keynes såg ”kärleken till pengar” som en samhällelig cancersjukdom och betraktade både ekonomivetenskapen och samhället i ljuset av etiska principer. Vad Lindroth underlåter att nämna är att Keynes pläderade för blandekonomi där marknadsmässigt uppbyggda verksamheter varvades med offentliga och kapitalismen åsattes tyglar genom begränsande lagstiftning. T.o.m F A Hayeks, som såg den fria marknaden som värn mot en totalitär statsmakt, underströk moralens betydelse: individen inte kan friskriva sig detta ansvar med hänvisning till något övergripande system, såsom staten, nationen eller marknaden. Häremot står de hejdlösa låt-gå-liberaler som i Milton Friedmans anda verkar för en rå och obegränsad kapitalism och som ser med misstro på minsta offentligt ingrepp i marknaden. Det är intressant att Milton Friedman citerats i både Sydsvenskans och Dagens Nyheters ledare senaste året när man gett stöd för åtgärder av vår högerregering.

Keynes vägleder socialdemokratin
Det är också intressant - vilket Björn Lindroth inte ens nämner - att Keynes med sitt blandekonomiska recept använts av socialdemokratiska politiker i en rad länder, även Sverige. Genom denna form av reglerad blandekonomi ville man skapa en fri marknad för konsumtionsvaror som samverkade med kostnadsfri offentlig sjukvård, offentliga skolor och stora statsägda tillgångar i form av exempelvis nationella olje- och elbolag, nationella järnvägs- och vägnät. Man kunde ställa krav på företagen att betala anständiga löner, respektera arbetarnas rätt att bilda fackföreningar och att låta staten beskatta inkomster och omfördela resurser så att stora ojämlikheter minskar.

Blandekonomi

Denna blandekonomi bygger på kompromisser och maktfördelning.
Man borde ur detta perspektiv se på finanskrisen men också på vår egen högerregerings framfart under de två gångna åren. Och det är också ur detta perspektiv vi socialdemokrater måste ta fram ett program att gå till val på 2010. Ty väljarna är uppenbarligen missnöjda både med den hutlösa girigheten bland en del av marknadens aktörer, exempelvis storbolagsdirektörerna, och med högerregeringens omvända robin-hood till de rikas väl.