Den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin må ha varit en färgstark kommunalpolitisk ledare och kanske också driftig guvernör för en av landets delstater, även om man kan bäva för hennes syn på vad den känsliga Alaskamiljön tål när det gäller exploatering och utvinning av naturresurser. Kanske räcker det en bit på den nivån att vara en ”vanlig hockeymorsa” (eller för all del ”vanlig hockeyfarsa” om det hade varit så) som hon själv säger, om hon har ansvarsfulla rådgivare vid sin sida.
Men när det gäller ställningen som vicepresident blir det mer besvärligt. I den rollen, bredvid en åldrande president, skulle hon vara ett hjärtslag från rollen som överbefälhavare för världens starkaste militärmakt med tydliga offensiva globala ambitioner. Då blir man nervös. Det är ju ändå inte fråga om att kora en ny ”American Idol”.
Jag blir inte mindre nervös när jag hör henne intervjuas i ABC och pläderar för Georgiens snara inträde i Nato och att USA då naturligtvis skulle komma till undsättning när de ”utsätts för oprovocerat våld”. Bevare oss från att ha hennes finger på knappen!
Har man upplevt de andlösa minuterna hösten 1962 när tiden stod stilla innan den ryska flottan vek av från sin kurs mot Kuba blir man extra känslig för uttalanden och åtgärder som gör att en konflikt eskalerar och bryter ut i maktdemonstrationer och i värsta fall stridshandlingar. Ryska bombplan i Chávez’ Venezuela är exempel på en sådan aktuell (mot-)maktdemonstration. Världshistorien har flera exempel på konflikter som flammar upp och så småningom når en nivå och omfattning som utvecklas utom all kontroll. Då är det naturligt att vilja se personer med erfarenhet och omdöme som väljs till viktiga poster i våra demokratier.
Kanske det mest skrämmande med Sarah Palin är att hon verkar sakna en sund ödmjukhet inför en så otroligt viktig uppgift som det nu gäller? Kanske tror hon att det är ett tecken på svaghet?
Rolf L.
