När äldsta dottern i början av 70-talet tillsammans med sina kompisar stod och härmade Agneta och Frida framför spegeln anade jag knappast att jag nu, sådär 35 år senare, skulle hylla ABBA-gänget för den musik som de har skapat under årens lopp, för det mesta skriven av Benny och Björn. Själv var jag på den tiden en rätt traditionell jazzfreak med Charlie Parker, Miles Davis och Sonny Rollins m.fl. som husgudar.
Sedan dess har den musikaliska lusten breddats och musik skapad av genier som Mozart, Verdi och många andra hörs ofta ur mina högtalare. Och numera alltså också musik av Benny och Björn.
Varför nu dessa rader om ABBA? Jo, häromdagen var vi på Globen och såg musikalen Mamma Mia. Det är svårt att inte bli imponerad; här har detta gängs musik, skapad för flera decennier sedan, i flera år spelats och sjungits för fullsatta hus i de stora världsstäderna! Dessutom drar de fulla hus i filmversionen. De är utan tvivel internationella ikoner med stor betydelse för svensk kultur och sannolikt också svensk ekonomi, och jag skulle för min del vilja geniförklara dem inom sin genre.
Ibland tror jag vi har svårt att förstå vilken ofantlig betydelse utomlands som våra svenska ikoner har. Som t.ex. – utan alla jämförelser dem emellan – ABBA, Ingmar Bergman, Ingrid Bergman, Björn Borg, John och Nils Ericsson, LM Ericsson, Greta Garbo, Ingvar Kamprad med IKEA, Selma Lagerlöf, Anna Lindh (om hon fått leva), Linné, Palme, Stenmark, Waldner… Med många flera. Det lilla landet och dess människor långt i norr kan! Rolf L.
Jag gick i vänsterdemonstrationer och lyssnade med behållning till ABBAS trallvänliga musik på 70-talet. Detta var i vida kretsar inte opportunt. Tvärtom blev man misstänkliggjord.
Jo, jag lyssnade till Hoola Bandoola och Nationalteatern också. Med lika stor behållning. Fast i där var texterna viktigast.
Rolf Lindell: Hej, när det gäller demonstrationståg är jag nog ganska konservativ. Där gäller för mig den klassiska blåsorkestermusiken med "Internationalen" och "Arbetes söner". Men också den mer poetiskt ideologiska "Första maj".
Hoola Bandoola var läckra, men mer åt bokstavsvänstern på den tiden. Nationalteatern imponerade alltid, och Tältprojektet, som jag såg här på Gärdet i Stockholm där jag bor numera, var en upplevelse!
Rolf L.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar.
|
|