Börja med Jans rapport - vilka EG-rättsliga ändringar är nödvändiga?

Om man skall få klämm på läget är alltså det bra att börja just med Jan Anderssons rapport och konstatera vilka ändringar inom EG-rätten man bedömer vara nödvändiga för att vända rättsläget så att EG-domstolen inte fortsätter att i vissa situationer underkänna rätten till kollektivavtal och rätten till fackliga stridsåtgärder. För att vända rättsläget behövs enligt rapporten dels ändring i utstationeringsdirektivet och - enligt europafacket - även ett "socialt protokoll" samt ytterligare några saker som inte berörs här.

Laval och Rüffert kommer att fortsätta under Lissabon

Innan jag fortsätter är det dags att konstatera att Lissabonfördraget tillsammans med Rättighetsstadgan inte löser den sak som vi har för ögonen, nämligen den svenska modellen. Lisssabonfördraget och Rättighetsstadgan innebär flera andra bra saker. De marknadsliberala EG-domarna är visserligen beslutade med tillämpning av det nuvarande fördraget men det är falskt att ge sken av att en förändring åstadkoms med det nya fördraget. Så är inte fallet. Det framgår klart av uttalanden av fler svenska juristprofessorer med inriktning på europeisk arbetsrätt, bl.a. proffessor Ronnie Eklund, Stockholms Universitet. Det som började med Laval, Rüffert och Viking kommer alltså att fortsätta under Lissabonfördraget om ingenting görs åt den rättsfråga som Jans rapport behandlar.

Motstånd mot rapportförslaget både i Parlamentet, Rådet och Kommissionen.

I olika sammanhang har framhållits hur osäker rapportens väg är och vilket motstånd rapportförslagets olika åtgärder kommer att möta. Man talar om en politisk högervridning bland medlemsländerna, vilket också satt spår i EUs institutioner.  Men de flesta vill genomföra Lissabonfördraget.  Detta har också sammankopplats med att utvidga EU till länder med låglöneprofil och med stora invånarantal.  Att under dessa omständigheter utvidga EU utan att täppa igen möjligheterna till lönedumpning är att bädda för starka motsättningar och ett paradis för politiker som Le Pen, Pia Kjersgaard och Siv Jensen.

Använda ratificeringen som påtryckning för garanti för svensk modell 

Det är här skiljelinjen går. Jan Andersson menar att först ratificering sedan eventuella åtgärder för att garantera svenska arbetsmarknad. Jag och många med mig menar att det är bara dumt att spela bort den möjlighet som ratificeringen innebär att också få gehör för våra synpunkter på hur vår arbetsmarknad skall fungera. Jag menar alltså att rapporten kombinerad med de bedömningar som gjorts om möjligheterna för genomförande talar med än större styrka för att vi som parti måste villkora en medverkan till ratificering. Detta är alltså inte att rösta nej till fördraget som sådant utan en slags påtryckning för att rapportförslaget skall genomföras.

Danskt förslag bra 

Precis som Jan i annat sammanhang framhållit så måste motåtgärderna mot EG-domstolens rättstillämpning ske på olika nivåer. Utanför rapporten har vi socialdemokrater alltså att i Sverige hantera en handfallen och ganska ovillig regering som dras med inre splittring i frågan. Jan har åberopat det danska exemplet. Då får man komma ihåg att danskarna utgår från att det även bör ske korrigeringar på EU-nivå. Men i Danmark har partierna i samverkan med arbetsmarknadens parter kommit överens om en paketlösning på nationell nivå.

Villkora medverkan till ratificering med regeringsöverenskommelse

En "dansk lösning"  är utomordentligt angelägen också för Sverige eftersom vi f.n. är öppna för lönedumpning. Men till skillnad från Danmark har vi en regering som inte visat en musfena till ansats att vilja göra något och ett Svenskt Näringsliv som aktivt motarbetar en sådan lösning. Samtidigt som vi konstaterar att både regeringen och näringslivet önskar det nya fördraget, är frågan om har vi något påtryckningsmedel? Min mening är den att vi bör villkora en medverkan till ratificering i förhållande till regeringen med en överenskommelse med oppositionen, möjligen likt den danska.

Utnyttja trumfen