Rapporten med en tänkvärd genomgång av rättsläget utmynnar i att Parlamentet skall anta en resolution, vari Kommissionen och Rådet uppmanas att göra ändringar i Utstationeringsdirektivet så att Domstolens tolkning av direktivet korrigeras. Vidare föreslås ett dokument vari samlas alla EG-rättsliga sociala klausuler med förklaringen att sociala rättigheter - alltså även rätt att teckna kollektivavtal och rätt till fackliga stridsåtgärder - inte är underställda EG-rättens fria rörligheter. Även vissa andra yrkanden finns.

När jag läste rapporten blev jag imponerad och fann att den var något att ta fasta på och mejlade till Jan Andersson:

"Har just... fått del av din rapport. Den var i många stycken tänkvärd och jag har väl inte riktigt hunnit smälta den. Jag är glad att jag envisades med att få läsa den eftersom den ger ett helt annat sakligt intryck än i dina framträdanden på s-blog. Och jag tror att i vart fall debatten mellan oss hade varit ganska annorlunda om du förmedlat mer av det tankegods som finns i rapporten. ...det återstår emellertid för vårt parti inför ställningstagande om ratificering vissa överväganden.

Den väg som du vill att vi skall gå är - om jag förstått dig rätt - följande
1. Europaparlamentet antar ditt förslag till resolution och detta översänds till Rådet och Kommissionen
2. Rådet och Kommissionen beslutar om bl.a. ändringar i Utstationeringsdirektivet och en särskild socialklausul i primärrätten (protokoll eller vad?)
och utanför din rapport:
3. Ändringar i svenska lagstiftning

Det vore intressant att höra vilka bedömningar som du och dina kolleger gör för möjligheten för 1 ovan? Vänsterfalangen i Parlamentet är ju inte den största. Om nu 1 inträffar vilken bedömning görs då för att 2 inträffar? Med de nya länder som tillkommit är väl dessa organ också dominerade av intressen som kanske inte har sociala rättigheter som främsta målsättning.

Denna bedömning - liksom detta att få med sig en handfallen högerregering på lagändringar i Sverige -
måste väl bli utslagsgivande för om man bör villkora en ratificering av Lissabonfördraget enligt min åsikt."

Som svar från Jan Andersson har jag erhållit följande mejl:

"Min bedömning är att vi klarar av den Stråthska utredningen hyfsat. det blir svårt att öpnna upp
utstationeringsdirektivet för förändringar främst därför att bå^de kommissionen och en majoritet i rådet måste vara med på det. möjligtvis kan vi få tydligare tillämpningsriktlinjer för utstationerad arbetskraft, vilket inte vore oväsentligt.Det sociala protokollet är europafackets idé men man vill inte föra fram detta förslag före det att Lissabonfördraget är ratificerat eftersom man är rädd för att det skulle äventyra Lissabonfördraget.

Om jag nu gör bedömningen att vissa saker klarar vi av och andra är svårare så bedömer jag att förhandlingar om ett ändrat Lissabonfördrag med undantag eller nya protokollär omöjligt eftersom det då inte handlar om majoritetsbeslut utan om enhälloghet. det finns inte bara ett land utan ganska många länder som skulle lägga in sitt veto. Då riskerar vi inte bara Lissabonfördraget utan också stöd för våra andra åtgärder. Det finns nämligen inte ett enda socialdemokratiskt parti som anser att vi
ska villkora Lissabonfördraget. Vi riskerar att mista allt europeiskt socilademokratsiskt stöd om vi riskerar ratificeringen."

Jan Anderssons svar är minst sagt säreget enligt min mening:

För det första så kan man fråga sig hur Jan Andersson vet vad Stråth kommer fram till. Annars hur kan han göra bedömningen att vi klarar av det hyfsat?

För det andra är hela första stycket märkligt eftersom han där misströstar för allt det han säger i sin rapport, nämligen att Kommissionen och Rådet skall ändra i Utstationeringsdirektivet och han underkänner också det sociala protokollet. Jag utläser detta som att hans rapport bara är bull shit och att han kallt uppmanar oss att ratificera fördraget trots att vi därigenom säljer ut den svenska modellen!

Detta är faktiskt ganska sensationellt. Vad jag förstår så säger upphovsmannen att han utför ett spel för gallerierna för att blanda bort korten inför ratificeringen. Jan Anderssons svar är emellertid tydligt på en punkt. Eftersom det tydliggör att vi faktiskt måste göra ett val: Skall vi blankt offra den svenska modellen eller villkora det nya fördraget?

Skriver vi på fördraget så sitter vi i den situationen att vi kommer med vissa krav och ber dem förändra något de i grund och botten inte alls vill förändra
* EU-majoriteten som kanske behärskas av högerkrafter och tycker det är ganska bra med minimilöner och att facket inte har så mycket att säga till om
* svenska högerregeringen som kan fortsätta att segdra på allt och alltså lämna fältet öppet för
lönedumpning som tydligen Svenskt Näringsliv och Maud Olofsson vill.

Jan Andersson brukar tala om "skägget i brevlådan".