Stormakterna förstås? Stormakter och expansiva härskare har alltid haft egna bestämda uppfattningar om hur en riktig karta ska se ut. Det gäller allt ifrån Djingis Kahn, över Sverige på stormaktstiden, Österrike/Habsburg, Osmanska riket, Sovjetunionen, Frankrike, Tyskland, England och fram till dagen stormakter Kina, Ryssland och USA. Samtidigt är det ganska förutsägbart hur de kommer att agera; man gör för oss andra ofta tvivelaktiga överväganden, men från deras utgångspunkter och styrkepositioner rationella maktöverväganden.

Det är t.ex. svårt att bli särskilt förvånad över att Ryssland missar detta tillfälle att visa var skåpet ska stå. Vilken stormakt har någonsin missat ett sådant tillfälle? USA på sin bakgård med Karibien, Mellan- och Sydamerika? Knappast. Deras bakgård har de f.ö. definierat globalt. Vietnam och Irak är två exempel på det. Och Kinas bakgård blir också allt större, långt bortom Tibet.

Men farligast av alla är kanske de mindre aktörerna som mer eller mindre självmant lierar sig aktivt med någon av dessa stormakter i den eviga kraftmätningen dem emellan. Historien visar att stora krig ofta uppkommer efter åratal av olika skärmytslingar av större och mindre format där de inblandade stormakterna till slut tappar kontrollen över förloppet och skärmytslingarna övergår till rena krigshandlingar som kanske inte var avsikten – åtminstone inte just då. Upprinnelserna till det trettioåriga kriget och första världskriget är klassiska exempel på detta. Defenestreringen i Prag respektive skottet i Sarajevo blev gnistor som tände storbränder efter åratal av ömsesidiga provokationer. Det ballade helt enkelt ur, skulle man kunna säga.

USA och Nato installerar nu olika avancerade vapensystem i Rysslands grannskap. Enligt Lisa Bjurwald (DN 16 augusti) ska Polens premiärminister Donald Tusk (tillika EU-kollega!) efter undertecknandet av missilavtalet med USA (där man också ska ha fått tillgång till USA:s Patriot-robotar) ha uttryckt att man nu ”har passerat Rubicon”. En motsvarande missilsköld planeras i Tjeckien (riktat mot ”skurkstaten Iran”!). Georgien och Ukraina får antydningar/löften om möjligt Nato-medlemskap. Självklart uppfattar ryssarna detta som ett hot. Aldrig att USA skulle acceptera en motsvarande utveckling på sin närmaste bakgård. Niklas Ekdal framhåller i DN 17 augusti att ”krisen i Georgien är den farligaste som drabbat världen på 17 år” och att Saakasjvili, stödd på sina amerikanska vänner höjde profilen och ”fick den ryska björnramen rakt i ansiktet”. Claes Arvidsson i SvD däremot säger att ”Georgien är ett kompisland med ambitioner att bli medlem i EU och Nato” och att vi nu ska ”backa upp demokratin i Georgien och markera med all kraft mot Ryssland”. Samtidigt kritiserar han att EU:s utrikesministrar (inklusive Bildt får man anta) inte pekat ut ”vad som är rätt eller fel” och ”den tafatthet med vilken Bushadministrationen inledningsvis reagerade”. Ändå konstaterar han att ”det är fortfarande en gåta att president Micheil Saakasjvili kunde fatta beslutet att försöka ta tillbaka Sydossetien med våld”.

Men är det nu läge för att ställa sig upp och heja på någon av parterna? Är det inte mer logiskt att vi, mindre länder utanför stormaktsblocken, har ett särskilt ansvar och att vi uppmärksammar och varnar för stormakternas ständiga manövrerande för att få en bättre anfallsposition om det skulle ”behövas”. Det behövs många fria röster i världssamfundet för att värna en fredlig framtid, och vi gör i den delen större nytta som alliansfria stater än som medlem i ett stormaktsblock. Demokratiseringen av forna sovjetsatelliter är naturligtvis positiv, men samtidigt bör vi inte applådera åtgärder som leder till upptrappningar av risker för framtida krigsinsatser. Jag har t.ex. svårt att se att georgiskt och ukrainskt Nato-medlemskap skulle gagna världsfreden.

Urban Ahlin och Jan Eliasson har i ett inlägg om kriget i Georgien uttryckt partiets oro och målmedvetenhet i den uppkomna situationen (http://www.s-info.se/news.asp?news_id=2280).

Rolf Lindell