Riksdagsledamöterna Morgan Johansson och Bo Bernhardsson krävde i DN debatt 3 mars i år att vi socialdemokrater skulle säga nej "så länge Vaxholmsfrågan inte är löst", Jag använder deras text, som i stora delar har aktualitet fortfarande, men tar mig friheten att omarbeta och redigera. Därför är det jag ensam som ansvarar för bloggtexten.

När vi sa ja till EU - vilket vi naturligtvis fortfarande skall vara en aktiv och konstruktiv del av - så gjorde vi ett stort misstag i att vi underskattade EG-domstolens ställning i det europeiska systemet. Inom EU har också skett en successiv maktförskjutning på två sätt: dels från medlemsstaten till EU, dels från folkvalda till juristerna i EG-domstolen. Det sker därmed både en centralisering av makten, och en judikalisering av makten.

I grunden är det en demokratifråga: väljarna kan ställa de folkvalda till svars för de beslut de fattar. Om väljarna inte är nöjda, byts de folkvalda ut i nästa val. Men jurister i en domstol kan inte ställas till svars av väljarna och bytas ut. Nu använder den borgerliga regeringen EG-domstolen som svepskäl för politikförändringar som man egentligen själv vill se.

Vaxholmsfallet är ett solklart exempel på ett område - konflikträtten - där EG-domstolen lagt sig i på ett sätt som nog ingen på den socialdemokratiska ja-sidan hade väntat sig. Det är inte vilken fråga som helst: det är en grundbult i socialdemokratisk politik och i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få ett företag att skriva kollektivavtal begränsas på ett sätt som de aldrig varit tidigare. Därmed öppnas Sverige upp för låglönekonkurrens och social dumpning. EG-domstolen har - som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund, Stockholms Universitet, uttryckt det - sorterat bland bestämmelserna och ratat vissa och omtolkat andra för att ersätta den av den av politikerna bestämda arbetslandsprincipen med den
marknadsliberala urprungslandsdito.

Man kan med fog ifrågasätta EG-domstolens mandat härför. Men vill man ändra på EG-domstolens suveräna makt så räcker det inte med ifrågasättanden, eller ens parlamentsbeslut utan för ändring i detta krävs ändring i fördraget. Denna insikt måste få konsekvenser för den socialdemokratiska EU-politiken. Vi kan inte bara fortsätta i samma hjulspår. Vi måste bli mycket mer ifrågasättande, och noggrant granska alla förslag som kommer från EU för att bedöma hur de påverkar svensk välfärd. Sverige ska vara med i EU, men vi behöver ju inte vara den mest godtrogna, för att inte säga dummaste medlemmen i den europeiska familjen.

Denna hållning måste gälla också det nya EU-fördraget. Det finns de som påstår att fördraget inte har med Vaxholmsdomen (och de följande rättsfallen) att göra, eller att vi i så fall borde agerat tidigare. Det är fel. För det första är det just vid fördragsprocesserna som medlemsstaterna har möjlighet att ta upp frågor om vad som ska beslutas på EU-nivå, och vad som ska beslutas av medlemsstaterna. Om man vill ha en ordning där varje land själv bestämmer över konfliktreglerna på arbetsmarknaden, så är det då man ska ta upp det.

För det andra så kom utslaget i Vaxholmsdomen bara några dagar efter det att det nya fördraget undertecknats. En slump? Ja, kanske. Eller också höll domstolen på ett utslag som de visste var kontroversiellt, för att inte störa fördragsförhandlingarna. För tänk om utslaget kommit ett halvår tidigare - då hade vi socialdemokrater med all säkerhet inte tvekat om att lyfta in frågan i förhandlingarna. Vaxholmsdomen hör hemma i fördragsfrågan.

En del påstår att Europafacket sluter upp bakom fördraget, och att utgången i Vaxholmsmålet hade blivit en annan om det gällt. Men häromdagen krävde Europafackets generalsekreterare John Monks att en ny klausul om fackliga rättigheter förs in i fördraget, just för att möta bland annat Vaxholmsdomen. Det måste göras före det att EU-fördraget träder i kraft, sa Monks inför Europaparlamentets sysselsättningsutskott. Det förefaller alltså vara ett utslag av önsketänkande att tro att fördraget som det nu ser ut skulle vara tillräckligt för att förebygga fler Vaxholmsutslag i EG-domstolen.

I Sverige ska nu Strååth-utredningen försöka finna svar på hur frågan ska hanteras. Regeringen påstår sig vilja värna om kollektivavtalen, men vi tillåter oss tvivla. I bästa fall kan utredningen finna en lösning, lagar och avtal kan ändras för att minimera skadan av domen. Men i sämsta fall kan man inte hitta någon lösning, eller också stoppas lagförslagen av en borgerlig regering som innerst inne inte är angelägen om att undanröja domens effekter. I så fall får vi leva med lönedumpning ett bra tag framöver.

Man kan misstänka att regeringens Strååth-utredning mest är ägnad att vinna tid åt regeringen, så att man kan göra vad man vill när EU-fördraget väl är ratificerat. Om det scenariot slår in har socialdemokratin både sålt smöret och tappat pengarna: vi har då dels godtagit ett fördrag som enligt Europafacket inte garanterar fackliga rättigheter, dels gett regeringen fria händer att låta lönedumpning bli ett bestående inslag på svensk arbetsmarknad.

I det socialdemokratiska partiet växer nu opinionen för att vi ska säga ifrån. Socialdemokratin bör inte tveka att följa LO-kongressens linje. Vi bör ställa som villkor att vi inte tänker medverka till att ratificera fördraget om inte Vaxholmsfrågan är löst. Det måste först stå alldeles klart att fackliga organisationer kan vidta konfliktåtgärder för att hindra social dumpning.

Mona Sahlin uttalade samma dag som Brenhardssons/Johanssons artikel var införd att vi måste skriva under det nya fördraget och samtidigt att "det var viktigt att debattera EG-domstolens roll". Men nu är det dags för partiledningen att sätta ned foten. Partiet kan inte segdra denna fråga längre. Ju förr dess bättre att läget klargörs.